när hände det här?
Igår kom hon och hälsade på.
Malin.
Efter en semsterresa på 5 veckor så stod hon i min hall,
och jag ville nästan gråta.
Hon har varit så saknad att hon inte kan förstå.
Men nu är allt som vanlig igen,
och jag kan skylla mitt bölande på hormonerna. som vanligt.
En sak vi båda kunde enas om,
var att den däringa magen har blivit stor.
Den har kommit så fort, att jag knappt hinner med.
Otäckt också att det är 15 (!) veckor kvar. Detta bådar inte gott :)
Jag har ju mer och mer förstått att det faktiskt ÄR en liten en därinne,
som på någon sätt ska komma UT.
Aja, alla andra kvinnor har ju ordnat det där galant,
så jag tror inte jag blir något undantag.
Jag kan inte förstå detta själv.
Men detta evinnerligande "boandet" som alla tjatat om,
den kanske har drabbat mig ändå?
Här målas det och förebereds för den lilla som aldrig förr,
barnrum ska tapetseras, gardiner ska sys, möbler och atteralljer inhandlas :)
Igår när jag gjorde stora shoppingen på Ö&B, (ni vet folie, plastpåsar, tvättmedel,
diskborstar, glödlampor osv) så ser jag själv när jag ska packa ner varorna,
att jag handlat 5 paket med vårservetter och den där förbannade babyoljan ;)
NU??????
Aja, då är ju det ordnat för en stund i allafall :)
1/3 färdigsydda bebisgardiner :)
Obs, lita aldrig på att mönstret på tyget är tryckt rakt...
Här har jag följt en stadkant och ÄNDÅ, är gardinhelvetet sné...
Men jag antar att det inte spelar så stor roll i värden :)
2011-01-26
10:43:24
alla dessa förändringar
Jag är så chockad.
Nu kommer ett till gravidinlägg som heter duga,
sen vettifan om jag ska blogga om detta mer på ett tag :)
Jag har ju annat för mig i mitt liv också,
än att bara gå omkring och vara hormonell och gravid.
Men det här är min egna lilla kalender,
som bäbissugna tjejer absolut INTE ska läsa.
Dom kommer förmodligen inte vilja vara gravida efter detta ;)
Jo, det är nu som känsliga läsare ombeds att sluta läsa.
Alla ni som känner mig och fortfarande vill kunna se mig i ögonen,
och alla ni som lätt blir lite halväcklade sådär.
Ni kan surfa vidare och kika in här om ett par dagar igen.
Det hela började innan jag visste att jag var gravid.
V.4 Det var något med brösten som var annorlunda.
Stenhårda och ömma, var liksom bara förnamnet.
V.5 Sen kom det där illamåendet och spyandet som jag gnällt och tjatat om,
ja, det var inte heller så jävla nice.
(detta har ju hållt i sig krampaktigt tills typ nu. tack gud för att det är över)
V.9 Här skedde ett litet glädjeskutt. Gravidtidningar, och böcker varnade
lite lätt för att "vulvan kunde anta en lätt lila aktig ton"
Den kulören slapp jag. TACK Å BOCK!
V.10 Sen kom håravfallet på huvudet, den dåliga hyn, svetten
och en annorlunda andedräkt.
V.12 Sen har tuttarna växt till oanade höjder, liksom till den där
gränsen att man nästan skäms lite över sig själv.
Bröstvårtorna lever ett eget liv och är galet hårda.
Dom ser ut som två sockerbitar som letat sig in under stickade tröjor och T-shirt BHar.
Börjar fundera på hur länge jag kan knöla in tuttarna i mina gamla BHar
V15 Allt detta håller i sig och vid det här laget så kändes det jävligt märkligt måste jag säga.
Att vara gravid i typ v 15, och lida av alla konstiga symptom
som fanns, utom just halsbränna.
V.17 Vid det här lagret så blev också alla BHar för små,
och jag fick tips om att ge mig på amningsbehåar istället.
(väldigt förvirrande måste jag säga, att använda såna, när man INTE ammar??)
Där bjöds ju både jag och Tobbe på det största skrattet.
Två fula matluckor som ska öppnas och stängas i framtiden,
men som nu alltså REDAN klädde mina pattar.
Här började jag också använda mammabyxor.
Och det var väl ungefär där mitt sexliv gick i botten :)
V.20 Då så trodde jag att jag nått äckelkulmen,
det var nämligen då jag insåg att den där raggarsträngen som
letat sig fram mellan musen och naveln, inte var så sexig som man kunde tro.
Det var ju bara att skriva kontrakt med Gilette Mach3 och börja raka för allt vad
stålet tålde.
Hej då värdighet.
Hej hej raklöder
V.21 Väkommnade halsbrännan till strupen.
Men det skulle tydligen bli värre.
V.23 Igår så nös jag en vanlig jävla nys,
och tro då på fa-an att jag var nära att kissa på mig.
(läs: kissade på mig)
Hej då värdighet 2
Hej hej inkontinens och knipövningar
V.23 fortfarande. I morse när jag skulle ta mig ur sängen,
så kände jag min egen kropp mot min egen kropp, höften tog emot magen
på något konstigt sätt, då insåg jag att kilona vekligen börjar synas, och kännas,
sen taplade jag in på toaletten och skrek ut rätt i skyn.
Tobbe undrade oroligt vad det var.
"det är lungt älskling, jag har bara fått en dubbelhaka.
No danger on the roof."
Hej då värdighet 3
Hej hej viktuppgång
Nu kände jag en liten kick i magen,
och påminns självklart om VARFÖR jag går igenom allt detta,
och tro mig. Det är så fantastiskt och roligt.
Men det är värt att nämna: väldigt väldigt påfrestande :)
Nu väntar jag på spänning på V.27, då jag hört att man kan börja läcka mjölk från tuttarna.
Spännande värre :) 
I största välmening.
Jag närmade mig ämnet för ett tag sen.
Men då hade jag inga ord, visste inte vad jag kände.
Jag har varit orolig över om det är hormonerna,
min självkänsla eller om det är JAG som känner som jag känner.
Men nu har jag satt ett finger på det. Och det känns bättre.
Senaste tiden så har den här babyboomen satt mitt självförtroende i balans.
Från höger och vänster så har det stått välmenande människor,
som tyckt, och tipsat och gett mig lektioner i mödrarskap.
Tro mig, det finns så många som har dom bästa tipsen att ge.
Både vänner, bekanta och obekanta har redan börjat lära mig om bebisar.
Jag har fått höra allt om barnvagnar, babyoljor, filtar, amning, förlossningar,
märken på kläder, blöjor och tips om det perfekta inredda babyrummet.
Mitt i allt det här, så har jag tvivlat på mig själv.
Jag har undrat VAR man plockar alla högskolepoäng och blir den perfekta mamman.
Hittils har jag drömt om min lilla bäbis,
och trott att man kom ganska lång på kärlek och sunt förnuft.
Men nu har jag känns mig nedstämd och orolig över min egen förmåga.
Många blivande mammor känner sig säkert otillräckliga,
och ställer sig frågan 1000 gånger "kommer jag verkligen klara av det här???!"
Men när JAG som aldrig är orolig, började känna ångest och rädsla.
Då blev jag rädd och fick ångest.
Herrejösses, innerst inne så vet jag att alla vill väl.
Men jag tror också att man får vara lite försiktig med att ge alla dessa råd.
Just nu så är jag halvvägs i graviditeten,
och nu kan jag inte koncentrera mig på babyskydd (gud nåde den som säger bilbarnstol!!)
pampers och den perfekta vinteroverallen.
Jag vill bara njuta av allt underbart som händer,
och prova mig fram till vad som passar mig, Tobbe och bäbisen bäst.
(det är också något jag undrar över, är det någon som pratar med PAPPAN
om alla dessa tips och trix och shopping listor vi måste följa,
vi är ju trots allt två som ska få en bäbis??)
Och sen vet jag vet inte hur många gånger jag hört från olika håll.
"väääänta bara tills v 40!!"
"väääänta bara till förlossningen!!!"
"väääänta bara till den lilla i din famn!!"
"vänta tills den får tääääänder"
Och tro mig, jag gör inget annat än att väntar :)
Men jag finner också en stor glädje i min vecka som jag är i nu,
och alla andra veckor jag varit och kommer hamna i.
Jag njuter av mina yttepytte sparkar som jag känner,
och självklart förstår jag att dom kommer bli starkare och hårdare,
och kommer göra superont tillslut.
Men nu är den senaste sparken, den största jag varit med om.
Vissa har förstått min känsla när jag påpekat detta,
och bett dom backa med råd och tips för en stund,
andra har blivit ledsna och arga och påpekat att dom bara menat väl.
Jag vet att allt säkert är sagt i största välmening,
men det har kommit så många råd från så många håll,
att jag som sagt trodde jag skulle bli knäpp ;)
Jag hoppas ändå att jag kommer fortsätta få bra råd,
längre fram och särskilt sen när jag kommer BE om råden.
Men nu tycker jag att det mesta flyter på och är ganska harmoniskt ändå.
på jäsning v 20
The bulldog sisters!
För er alla andra som tröttnar på mitt tjat om Wilma och Bella,
ni får vänta på ett roligare inlägg en annan dag.
Samma gäller för er som tröttnat på bebisbrev.
För lilla vän.
Du kommer absolut inte att frysa,
och absolut inte ha tråkigt med två Bullesystrar här i världen.
Jag önskar så att jag kunde säga att dom kommer finnas
hos oss för evigt, men det kommer inte hända.
Detta är ett för känsligt ämne för mig att ens närma mig.
Fy, det är det sorgligaste jag vet.
Men Wilma som snart är 7 år, och Bella som snart är 5 år.
Dom bästa åren i mitt liv hittils.
Jag trodde knappt mitt hjärta skulle rymma så mycket kärlek.
Men det gör det.
Och när du kommer hjärtat, då kommer en till portion med kärlek till.
Faktum är att Wilma och Bella köpte jag tillsammans med Johan.
Johan var en kärlek tidigare i mitt liv, innan jag träffade din pappa.
Det kan låta lite märkligt, hela den där historien.
Men Johan är numera en av våra bästa vänner,
och hundarna bor hos honom varannan vecka.
Så honom kommer du absolut att få träffa!
Wilma kommer du inte märka av så mycket tror jag,
hon är lite av en ensamvarg annars också.
Men hon kommer älska att bli klappad och matad av dig när
du blir större.
Vi tror också att hon kommer att vara mamma till dig litegrann,
och vara en utmärkt barnvakt :)
Hon kommer låta dig slita i öronen och peta i ögonen.
Men det vore snällt om du lät bli. Dom där tar detaljerna kring sen.
Sen har vi Bella. Bella är lite speciell.
Hon kommer älska att få ett småsyskon.
Jag tror att du kommer få räkna med att dela filt med henne.
Hon kan liksom inte ligga NOG nära.
Det hjälper inte att putta bort henne,
så vi kommer att hjälpa dig så gott det går att få plats.
Hon kommer älska dig, och dina leksaker.
Hon kommer pussa på dig och pussa på dig och pussa på dig.
Här gäller det nog att vi håller ett öga på er :)
Här kommer du också ha en trogen vän bredvid din stol i köket.
Det är ok om du tappar mat till henne.
Men snälla, MATA inte hundarna vid bordet.
Vi matar dom hela tiden vid bordet.
Men vi försöker alltid att sluta.
Hittils i livet så har både wilma och bella varit små änglar när det kommer
till att ta hand om bebisar.
Så det är med stor förväntan som vi ser fram emot en till familjemedlem.
Vi har förresten redan köpt din favoritfilt.
Det var den dyraste filten i världen.
Men jag känner verkligen på mig att du kommer älska den.
(du måste älska den!)
Wilma och Bella hade invigning för filten igår.
Lilla Silas är en utmärkt bebis att öva gos på!!!
Man är inte sina misstag.
Nu är jag inne i en period,
då jag vill brainstorma allt jag lärt mig under mitt hittils 27 åriga liv.
Och skriva ner, och spara och ge till dig när du kommer behöva det som mest.
Det kommer komma en tid i ditt liv då jag kommer hävda
att jag också varit ung.
Du kommer förmodligen inte att tro mig.
Men genom mina ord, och mina sätt att se på saker idag.
Så kanske du kanske mina ord kommer ha större genomslagskraft.
Särskilt om råden kommer från mig NU, när jag är relativt ung.
Idag kommer jag skriva om misstag.
Misstag. Du kommer göra 100 tusen misstag.
Vissa kommer du lära dig av och vissa kommer du göra flera gånger.
Misstag är BRA. Det gör vi alla.
Men du ÄR aldrig dina misstag.
Dina misstag kommer aldrig äga dig mitt hjärta.
Vissa människor kommer alltid döma dig,
och ge dig skit för gamla groll.
Vissa saker kommer man aldrig få äta upp nog.
Men det kommer bli deras huvudvärk.
För du kommer vara bättre än så.
Människor ändras och människor utvecklas.
Jag vill att du ska förstå och lära dig att man inte kan
tycka illa om människor hit och dit i all evighet.
Det är Så viktigt att du lär dig att inte döma.
Vissa människor kommer alltid tro att du fortfarande äter
snorkråkor för att du kanske eventuellt gjorde den en gång på lekis.
Vissa människor kommer alltid tro att du fortfarande stjäl andras
pojk- eller flickvänner för att du gjorde det en gång när du var så kär
att hjärtat skulle spricka om du inte tog chansen.
Låt andra döma, men du kommer inte bli en av dom.
Att göra så gott man kan
Om du visste vilka tankar du har fört med dig.
Om du visste hur mycket jag kämpar för att bli en bättre människa.
Jag vill så gärna vara en fin förebild för dig,
och vara en sån som du kommer se upp till och beundra och vara stolt över.
Någonstans mitt i allt det här så glömmer jag nästan bort mitt underbara jag.
Nu är det ju nämligen så att vi kommit till det stadie,
då dina öron börjar fylla sin funktion.
Hade jag varit mer förberedd så hade jag gått igenom jordens alla
uppfostringshemlisar och taktiker med din pappa INNAN detta hände.
Nu kan det vara så att du kommer höra och förstå vad vi säger från och med nu.
Det kommer förmodligen inte gynna oss.
Men det känns ändå bra att vi har en öppen dialog framöver.
Det jag skäms över är att jag svär så mycket.
Snälla snälla det är inget som du ska härma efter,
eller ha i ditt vokabulär framöver.
Det glömde jag skriva som råd till dig förrut. Man ska helst inte svära.
Men det glädjer mig att du har en lycklig mamma och en lycklig pappa,
för vi skrattar ofta. Förlåt för om det skakar i magen.
Men jag kan tänka mig värre saker att utsätta dig för, än just glädje skak :)
Faktum är ju att jag alltid sett mig själv som en ganska glad prick.
Glad, lite underhållande och lite crazy sådär, i mina mått mätt.
Och när jag tänker mig in i en roll som förälder till dig,
så tänker jag att jag måste bli annorlunda? Liksom mer vuxen?
Men där hoppas jag att jag har fel.
Jag hoppas att det kommer räcka att vara JAG.
Och att du längre fram, när vi verkligen lär känna varandra du och jag,
kommer tycker om mig, och förstå att jag gjort mig absolut bästa för dig, på mitt sätt.
Jag pratar lite då och då med andra tjejor,
som från dag ett haft koll på allt.
Som genast blev supermammor med allt vad det innebär.
Och det är underbart och det är fint och jag är lite avis
Men min kärlek till dig ligger inte i allt det där.
Min kärlek kommer aldrig vara sämre eller mindre till dig,
för att jag inte råkade ha hela apotekslådan hemma dagen då du föds.
Eller att jag inte visste att man måste ha en tunn filt till dig,
en mellan varm, och en fleece filt till vintern.
Jag hoppas att du kan lära mig vara en bra mamma,
så kommer jag lära dig att bli en bra människa.
Jag vill också passa på att tacka dig idag.
För igår skötte du dig Så bra.
Igår så hade nämligen jag och din pappa för länge sen bestämt att du skulle sparka.
Vi hade bestämt att du skulle sparka så hårt, att han kände det också.
Och som det A barn du är så lydde du vår minsta vink.
Vi låg där i sängen, och var rörande överns om hur gaser i magen känns,
och hur en underbar liten bebis känns.
Det känns så härligt att få dela det här.
Att vi fem kommer få dela det här.
Du, jag, din pappa och dina härliga hundkompisar Wilma och Bella.
Wilma och Bella kommer jag skriva om en annan dag den här veckan.
Tills dess så hoppas jag att du fortsätter sparka, och göra dig påmind hela tiden.
PUSS PUSS
PS På torsdag ska vi till fotografen igen.
Då får du gärna vara lika duktig som sist.
Ett leende är nog för mycket begärt,
men om du vill och känner för det,
så kan du väl vinka? Eller åtminstone ligga åt rätt håll.
PS 2. Förlåt för julfesten jag var på med jobbet i fredags.
Förlåt för att du fick lyssna på Kicki Danielsson i två timmar.
Det är inte OK. Jag ska spela bättre musik för dig hela den här
veckan som kompensation. Jag lovar.
Snygga mamman
Det sägs att om du är en flicka,
så stjäl du din mammas skönhet.
(eller så är du en pojke,
som kommer vara sööööt som en flicka)
Jag är din mamma, och JA du stjäl min skönhet.
Sen du bosatte dig i mig,
så har jag fått dålig hy, tunt och risigt hår,
dålig andedräkt, och finnar över allt på kroppen.
För att inte tala om att jag börjar bli tjock :)
Detta är helt ok för mig.
Jag vet att du kommer vara värd det.
MEN!
Detta säger jag till dig, och hytter med näven.
VÅGA aldrig skämmas över mig.
Gnäll inte på att jag inte är smal som alla andras snygga mammor,
eller att jag är rynkig och glåmig.
Det är du som gjort mig sån här.
Med det sagt, så vill jag att du ska veta att jag
längtar efter dig, massor.
Och gud vad söt du kommer vara!
puss från din fula men fortfarande underbara Mamma.
100712 (typ två månader innan du flyttade in)
Om du vill kan du ju skriva ut den här bilden,
och visa dina kompisar, att jag VAR snygg en gång i tiden.
40 råd till dig.
Jag kommer inte bli den bästa av mammor.
Men jag kommer älska dig mest.
Under mitt liv hittills,
så har jag lärt mig vissa saker.
Mycket onödigt, men väldigt mycket viktigt.
Här kommer mina första råd till dig.
Följer du dessa råd, så kommer jag vara mer än nöjd.
1. Tro på dig själv.
Det är viktigt att du tror att allt är möjligt för dig.
2. Skratta.
Lär dig skratta, åt dig själv, åt situationen och åt allt som går snett.
För Mycket KOMMER att gå snett.
3. Lär dig av dina misstag.
Men lyssna gärna på våra.
4. Lär dig att säga Nej.
5. Lär dig att säga JA.
Ingen minns en fegis.
6. Behåll viktiga hemligheter.
Berätta inte en hemlis vidare till din bästa vän.
Hon har också en bästa vän som hon kommer berätta för.
7. Om du vill att pannkakor ska vara en huvudrätt, och inte en dessert,
Så är det en huvudrätt.
8. Våga prova maträtter du aldrig testat förrut.
Tänk om du missar din favoriträtt,
För att du redan bestämt dig vilken som är din favorit.
9. Ha rena skor. Ha rena skor.
10. Mjukmedel kan inte överdoseras.
11. Hälsa på gamla människor,
Och titta dom i ögonen. Det kallas respekt.
Du kommer också bli gamal.
12. Tacka för maten. Tacka för gåvor du får.
Tacka för komplimanger, och tacka när du får hjälp.
13. Tilltala människor vid namn, det är fint.
14. Håll upp dörren för människor som bär tunga kassar.
Även om det är en ovän som bär dom.
15. Erkänn när du har fel.
Det är större än att ha rätt.
16. Ha hemlisar. Som du inte berättar för någon.
Det kommer ge dig integritet
17. Samla på vänner och minnen.
En picknick på en filt, i ditt vardagrum med dina vänner.
Kommer ge dig mer glädje är att resa jorden runt, ensam.
18. Lyft på fötterna när du går,
Det är irriterande med människor som släpar sig fram.
19. Flickor får skrika.
Pojkar får gråta.
20. Lyssna på musik, och lär dig texterna.
21. Är du en flicka så måste du förstå att killar
inte gillar tjejer som använder FÖR mycket smink.
Träffar du en sån kille, så måste jag säga att han är fel för dig.
22. Är du en kille och gillar tjejer med mycket smink,
så måste vi ta oss ett snack du och jag.
23. Dela med dig.
24. Våga ta emot hjälp.
25. Presentera dig alltid med ditt namn när du svar i telefonen.
26. Lyssna inte på alla råd du får.
27. Riktiga vänner är inte skyldiga varandra 20 kronor.
Sånt jämnar ut sig på det stora hela.
28. Skvallra inte på dina vänner.
Ingen gillar en skvaller bytta.
29. Palla äpplen när du är ung. Det får man.
(vill du palla äpplen när du är äldre så är det också ok)
30. Öva upp ett starkt handslag.
31. Matcha färgen på skor, bälte och väskor, om vi pratar skinn.
32. Prata med mig. Ring mig om du hamnar i trubbel,
när det verkligen gäller, så ska jag hjälpa dig,
inte skälla på dig. Det har du mitt ord på.
33. Ge mer än du tar.
34. Våga ramla, men res dig alltid igen.
35. Skoja aldrig om att du vill dö.
36. Hata inte.
37. Shoppa innan den 25 om du sparat pengar tills dess,
handla INTE direkt när du fått din lön.
38. Kom ihåg när du får en komplimang,
glöm om någon talat illa om dig.
39. Ormar, spindlar, och möss är inte farliga.
Men det kan vara bra att hålla sig undran.
40. Sjung i duschen
Åh mitt hjärta.
Detta är bara början på alla råd du kommer att få.
Hoppas att jag kan få din pappa att skriva ner lite råd också,
typ vidden av att kunna fickparkera, om kämparglöd, ärlighet och motion ;)
Om han inte skriver ner några, så ska du inte känna dig orolig,
han kommer ge dig millioner råd live sen.
Puss puss.
Lilla vännen.
Idag var första gången som vi såg dig.
En liten liten krabat, som spexade, smackade,
la armarna i kors bakom huvudet, och sträckte på benen.
Den starkaste och finaste bebisen som vi sett.
Barnmorskan såg ut att tycka det samma.
Hon sa det inte rakt ut.
Men hennes blick verkade säga att du var en riktig A bebis.
Nu har jag haft dig i magen i 13 veckor.
Du är så liten, men har redan gjort ett stort märke i mig.
Inget som syns. Men platsen i mitt hjärta som du tagit är så stor.
Min kärlek till dig rymmer så mycket redan.
Självklart all den där glädjen,
men också en suck då och då,
över att du jävlas så dant ;)
(och du har du inte ens börjat sparkas ännu *ler*)
Jag minns så väl den där längtan efter dig,
oron att kanske inte kunna vara mamma material.
Rädslan över att du kanske aldrig skulle komma till oss.
Den där natten minns jag så tydligt,
då jag helt utan förvarning sprang till toaletten för att spy,
och började fundera på varför...
I vild panik så gjorde jag lilla testet,
och dundrade in och väckte Tobbe.
"hur många steck är det här??
Hur många SKA det va?
VAD betyder det???"
Vi tittade på varandra där och då,
och såg en blivande mamma och pappa.
Och kunde inte varit lyckligare.
Nu kommer det komma andra oros moment.
Nu oroar vi oss för nästa ultraljud,
kommer allt stå rätt till då?
Måtte allt gå bra hela vägen.
Sen kommer vi oroa oss över att du inte ska trilla,
att du inte ska slå dig, att du inte ska sätta i halsen,
att du inte ska slå kompisarna på dagis.
Men denna ljuva oro säger jag bara.
Den är SÅ välkommen.
DU är så välkommen.
sagan om bettet.
Gud vad jag hade laddat för en myskväll.
Tobbe hade INTE gjort det.
hans definition av myskväll innebar filmen Johnny English.
Jag som hatar Mr Bean och allt vad han står för
kunde inte förlika mig med tanken.
Jag hade ju drömt om den goda maten,
ligga i famnen på varandra och prata med gulliga bokstäver.
Istället bröt helvetet ut.
Mina hormoner stod mig upp i halsen.
Och det gjorde dom nog på Tobbe också.
För första gången sen jag blev gravid,
så blev han arg på mig. Skrek och satte ner foten.
Det hela resulterade i att jag. Bet honom.
Gud jag vet inte vad som for i mig.
Jag var så arg att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Och hans ben bara låg där i sängen. Och jag var sugen på en tugga tydligen ;)
Det har gått ett par dagar nu. Så lång tid att vi kan skratta åt det.
Jag har lovat dyrt och heligt att jag inte ska bitas igen.
Det kändes som en deal jag kunde gå med på after all.
Nu ska det nämnas här. Att det var ett TJOCKT täcke emallan min
käke och Tobbes ben. DVS det gjorde inte ont. och det blev inget märke.
Jag ville nog mest göra en statement. Typ. eller nåt.
Så här rullar det vidare. I vanlig ordning.
Gud vad jag är lycklig just nu!!
allvarliga snacket.
Detta är veckan då jag ska STRÅLA.
Jag tror jag att strålade i 20 minuter på sin höjd i tisdags.
Sen var den strålningen över. Tack.
jag skrev det längsta inlägget nyss om hur jobbigt det är att vara gravid.
Jag skrev en hel uppsats om mina nya ömmande bröst.
Men jag inser också att det finns gränser för vad man kan skriva.
Jag raderade, för jag förstår också att det är fina bekymmer jag har.
Men tro mig.
Jag var inte alls beredd på alla dessa konstigheter med kroppen.
På ett sätt så saknar jag mitt vanliga glada jag.
Nu känner jag mig bara ledsen och depp.
Herrejösses i morse halkade jag till på trappen,
drog i handen och höften, men upp igen fortsomfan.
Gick raka vägen in och grät. Tårar lika stora som ärtor,
och jag kände mig så jävla ledsen innifrån och ut.
Väldigt oförskämt när man typ inte har NÅGOT att vara ledsen över.
Sveriges gulligaste kille stod ute på gräsmattan och vinkade och var söt.
"Men guuuuuud var är ditt problem, sluta gloooo???" tänkte jag!!!!
"Gumman, är det något?" frågade han.
Jag svarade gulligt:
"jag är gravid, ledsen och har tjockisramlat och fick
faktiskt lite ont i handen, inte så att jag borde gråta men ändå!!
DET ÄR VAD SOM HAR HÄNT!!"
hm... jag inser att JAG är hans största problem just nu :)
Jag hoppas att du förstår mig nu.
Att jag är SÅ glad över vad som komma skall.
Jag är lycklig över att vänta på en bäbis,
tillsammans med en underbar sambo.
Men det är påfrestande att ha fått alla gravidtecken utom halsbränna.
(läste också, i gravid appen, att nästa vecka,
så kan könet anta en lätt blå-lila ton.
Yippie!! Vem vill inte ha en LILA mus, liksom?!!)
Måtte denna enorma glädjen ta över mig snart!
lilla magklappen
I morse vaknade jag tillsammans med Sambon.
Vi snoozade om varandra och somnade om, typ 10 ggr var.
På något konstigt sätt så är det livskvalitét för oss.
Sen gick vi ner och åt frukost,
och gick och la oss en stund igen.
Och det är märkligt det där.
Att helgmyset aldrig är lika lyxigt som att ligga kvar 5(!)
minuter längre och njuta en vardag.
Men vi låg där, skämtade, skrattade, och hade det bra.
Då säger han:
"Vi måste vara Tranås lyckligaste"
Hm. Det är typ den bästa starten på dagen
Sen om han sa det för att göra en hormonstinn Jenny på
gott humör, eller för att han verkligen är superhappy.
Det har jag ingen aning om.
Jag var med om några rätt overkliga gravid grejer i helgen på en fest.
Först och främst så är en rätt vanlig fråga till mig (oss?)
"var det planerat??"
Men vadfaaaaan ville jag skrika.
Är det något man frågar??
Självklart var det planerat!!
Skulle det nu inte ha varit det,
så är jag inte helt säker på att man skulle säga det heller?
Sen fick jag frågan om det kändes som "mitt" barn,
eller om det kändes som "vårt"...?
Hm. vad svarar man på det?
Till sist så fick jag lilla klappen på magen...
Haha, i vecka 10??
"njae... jag tror inte det syns än sa jag,
jag är nog mest mätt nu" HAHA
Skjut mig och alla magklappare om detta kommer gå för långt ;)
Rida eller inte rida?
hm. nu kommer det där lilla dilemmat.
När jag var hos barnmorskan första gången,
så gick vi igenom alla förbud och måsten.
"Inte den fisken och inte den osten.
Inte den skinkan och glöm inte att ta dina tabletter"
Sen kom vi till punkten då jag fick ställa mina egna frågor.
Jag hade läst någonstans, att man verkligen skulle passa på
att fråga det där man undrar, att ingen fråga var för dum för att ställa.
Så jag berättade lite försynt, om min oro över att hosta och nysa.
Hon tittade på mig med den där "lilla gumman" blicken,
och försäkrade mig om att vår lilla lilla ärta, inte skulle ramla ut om jag nös.
Phheeew. Kände jag.
Sen frågade hon om mina fritidsintressen,
om jag håller på med någon sport eller idrott.
"jaaaa" svarade jag, som det mest självklara.
"Jag rider två gånger i veckan"
Då ändrades hennes ansiktsutryck en aning...
"Men Jenny, har jag förstått det här rätt?...
Du är orolig över att NYSA?
Men samtidigt så RIDER du två gånger i veckan?
Det är ju inte det att själva ridningen i sig är farlig på något sätt,
men du kan ju ramla av? Eller bli sprakad?"
Åh snälla ni, ni måste förstå mig när jag säger att
jag kände mig SÅ dum.
Hur pratar man sig ur något sånt?
Men faktum är att jag ALDRIG har blivit sparkad,
eller ramlat av, så det finns inte med i min bild av oro...
Hur har ni andra gjort?
Detta är ju i princip mitt enda intresse just nu,
som verkligen gör mig glad och motiverad.
På något sätt är illamående, magont, trötthet
och oro som bortblåst när jag rider.
Det är bara en timmes lycka.
Och att då ta bort dom timmarna... känns lite trist just nu.
Men det kanske ÄR dags att se över ridningen.
Nu är det ju inte jag som står i fokus direkt.
Vad hade du gjort?
Hur hade du resonerat?
Jag känner faktiskt att jag behöver lite hjälp här.
Sagan Hcg Hormonerna
Gravid Appen ;)
Där läser jag varje vecka om mig och bäbisen och vad som
håller på att hända. Detta är både intressant, och får tiden att gå något ;)
I söndag så läste jag och Tobbe tillsammans:
"Fler hormoner än någonsin,
Förbered dig alltså på en tuff vecka med idel illamående
och humörsvägningar"
Jåårrråååssååatte..... ;)
Jag har aldrig sett en gladare Tobbe lämna mig denna veckan. Haha
Men faktiskt.
Jag har varit gullig den här veckan, jag har mått ganska bra,
och haft stort tålamod och varit en söt tjej allmänt.
Tills igår. Fy fan.
Jag ringde Tobbe igår efter jobbet för att jag kände mig lite ensam och övergiven.
(LÄS: ensammast i världen och oälskad)
Detta är vanligtvis ett stort NO NO.
Jag ringer sällan till Tobbe när han jobbar.
För jag har alltför ofta fått svaret av honom....
att han... just... JOBBAR ;)
Men igår kunde jag inte hålla mig. Jag var tvungen att ringa.
Men jag insåg fort mitt misstag.
Han svarade i telefonen med ett irriterat "jaaaaa?"
Helst vill man ju ha ett "hej" eller ett "Tobbe" som hälsningsfras.
Helvete!! tänkte jag.
Tänk nu snabbt som fan Jenny...
-Hej hjärtat, jag ville bara säga att jag älskar dig!
-ja...? å jag dig.
-Ok, det var bara det. Puss hej. (vad jag ljög, ju ville ju prata om ALLT!)
-Puss Hej.
Detta tog ca: 8 sekunder.
Förmodligen så bar han något super tungt,
samtalade med en viktig elektriker,
eller satt med foten i en cementbladare.
Det är faktiskt sånt som händer...
Detta borde jag förstå och ha överseende med.
(Dock så har jag bett honom att inte svara när han är upptagen,
för att undvika såna här situationer.)
Men jag blev så jävla arg alltså.
Jag visste liksom inte vart jag skulle ta vägen.
Jag skrev ett sms i alla ilska.
"Var inte så jävla skitnödig när du svarar!!"
tack och lov så raderade jag detta istället för att skicka.
Men under hela kvällen så klurade jag ut vad jag skulle
säga till honom, när han väl ringde på kvällen när han jobbat klart. (ca 22,00)
Jag fantiserade om allt mellan att inte ens svara,
kanske att svara och säga att jag inte hade tid,
eller svara och låta som att JAG hade foten i en cementblandare.
Eller låtsats att jag var Alex i Solsidan och han var Ove Sundberg:
"sscchhaaaas Tobbe, jag har 87 viktigare saker att göra än att prata med dig,
jag ska bajsa Tobbe!!"
Oturligt nog så glömde jag ju lagom bort min ilska när han väl ringde.
Han var på supergott humör, och vi var väldigt pluttinuttiga mot varandra.
Tills jag stannade till i en mening.
"Tänk till nu Jenny, du har glömt bort något... var du inte arg över något viktigt nyss??!!"
Det var så lagom dags att bli arg igen då??
Självklart berättade jag att jag hade varit arg,
men att det precis hade gått över. Tur för honom Liksom.
Hm. som tur var så var han den där supergulliga killen under samtalet,
som jag minns att jag blev kär i.
Så vi höll sams resten av kvällen sen...
Ja si dessa hormoner alltså. haha
Men någon positivt i det hela är att NÄSTA vecka.
Då är Rubriken på gravid appen: "DU STRÅLAR".
Så vänta bara, ni ska fan få se på en som STRÅLAR.
(hm. detta var väl inget gravid inlägg???)
inlägg ett.
Phu, det har hänt så mycket sen sist.
Vet inte riktigt var jag ska börja faktiskt.
Hursomhelst så ska ju fyra i familjen,
bli FEM om allt går som det ska. (glöm aldrig att vi har två hundar också!)
Hua, man måste ju ändå tro, hoppas och utgå från allt kommer att gå bra!
Detta är det finaste jag varit med om,
vetskapen om vad som håller på att hända,
att man delar något som är så litet, men som är så STORT!!
Detta kommer aldrig att bli en gravid, eller en mamma blogg,
det behöver ni inte vara oroliga för.
Men om jag får tillåtelse av sambon,
så skriver jag gärna lite om våra upplevelser, då och då.
Och då är inte min tanke att skriva om enbart det söta
och fina och härliga, utan lite som vår verklighet är.
För jag har en känsla av att det kommer komma en dag,
då vi kommer ställa oss frågan "vad fan har vi gjort??"
Självklart kommer jag skylla allt på Tobbe då :)
Faktum är att dom första 4 veckorna nu var en plåga.
Illamående och toalett besök dagarna i ända.
En spya inför publik, och många många lögner om
dålig mage och matförgiftning ;)
Dessa veckor resulterade till slut i ett besök på Eksjö
sjukhus, med dropp i två dagar.
Hur galet är inte det?
Snacka om näringsbrist då ;)
Men den lilla vackra har det aldrig varit någon fara med,
den unnar och göttar sig och har the Time of its life.
Nä, det är bara mamman som håller på att få ett psykbryt då och då ;)
Det som har gjort mig trygg, är när många säger att det är BRA
tecken om man mår illa och spyr, att det är en stark
och trygg graviditet då. Det har verkligen värmt oss mitt i allt jobbigt.
Det var här någonstans som vi kände att vi ville berätta vad som pågår.
Även om det är i tidigaste laget, så kände vi att
det började tisslas och tasslas, och framför allt så
kände jag att några var kollegor oroliga för mig.
Jag hade varit hemma från jobbet mycket,
och tillslut hamnat på SJUKHUS...
Då kändes det naturligt att ge en god nyhet,
och dessutom få vara säkra på att få berätta själva,
innan dessa rykten hade bitit sig fast i vänskapskretsen ;)
Så det där med att detta är den finaste tiden,
att man ska njuta och bara "vara",
det har känts lite som bullshit från min sida.
Det är inte det minsta gulligt än ;)
(men det är angenäma bekymmer.
Det kommer ju vara värt allt detta i slutändan)
Nä, jag kan absolut säga att den här lilla (LILLA) underbara klumpen i magen,
som har gjort mig till världens lyckligaste redan gjort mig
grå hårig och förtvivlad stundvis ;)
Så härmed har jag gett vår lilla bäbis utegångsförbud första gången.
7 månader slår vi till med så det svider ordentligt.
Ungen måste lära sig att veta hut ;)
By the way,
för att illustrera hur liten, eller stor den lille är
så har jag fått det förklarat att den är som en liten rosenknopp.
