första badet och lite annat
sen hojtas det till att "nu får du fan uppdatera lite Jenny"
Och då är ju inte jag den som är den.
"Just haning in my gåstol, börjar ta mig fram och runt med den också,
men oftast så hamnar jag bakåt..."
Första badet var superkul. Men 30 minuter var nog liksom max vad man pallar med,
sen kliade ögonen och jag ville sova nästan hela dagen sen....
Försök till julkort. Gick väl lite sådär. Ska nog kolla runt efter en
tomtedräkt istället :)
"jag kan sitta själv!!"
"och på köpet så fick jag tydligen två fötter. himla roliga att leka med"
"Jag fick en Onepiece i present häromdagen, den är min och mammas favorit!"
"Äntligen så har jag fattat det där med MAT. In i munnen och SVÄLJA.
himla kul faktiskt, för nu exprimenterar vi med mat här hemma.
RisPure är det äckligaste jag vet, och PäronPure och gröt är det godaste!"
En dags mat kan se ut ungefär såhär:
250ml välling till frukost
Gröt och lite Pure till mellis
Spagetti och körrfärssås till lunch
250 välling som lite mellis igen
och kanske en flasta välling till innan jag somnar...
För övrigt så sover jag hela nätterna.
Iofs så lägger jag mig inte innan 22,
men då sover jag till kl 09 som minst.
Det funkar för oss, för mamma är tyligen inte så morgonpigg....
Hit med käket Gudmor!! :)
2011-12-03
18:38:07
favoriterna
Bobo vägdes och mättes, och jag synades.
Killen väger nu 7610, och är 64cm lång.
Jösses, det går så fort, han är så stor. och jag hinner inte med.
Sorgen när han växte ur sin (min?) favvobody visste inte gränser,
så när en vän hittade strl 62-68 begagnad åt mig så tjöt jag av lycka,
och när Sandra inte vill ha sin i strl 74-80 längre, så snodde jag den också.
Så nu kan prinsen fortsätta växa, för jag har reservplaner :)
Idag sparade inte tidningen på krutet :)
Vi tvekade faktiskt lite. Ville vi vara med i tidningen eller inte.
Men vår berättelse känns så fin,
och även om "slutet" känns som fel ord.
Så blev ju allt det här tillSLUT himla jävla fantastiskt bra.
Så då är det klart att man vill dela mig sig av vår krutkille till
dom som vill läsa :)
Superhappy var det ja ;)
dop och vardag.
Jag har svårt att hitta tillbaka till dom där vardagsämnena.
Vad sjutton bloggade jag om innan Bobo kom till världen?
Nu kretsar ju nästintill allt kring mat och sovtider :)
jag ska skona er från sånt larv :)
Under veckorna som gått så har Bobo fått sitt namn, i kristi församling.
Bobo David heter han nu, och han är så nöjd så.
Jag har klantat mig totalt och gett bort Dopbilderna.
Trodde jag kopierade dom till ett USB minne, istället så la jag rätt och slätt över dom där.
Så Malin Fransson, kan jag få låna tillbaka USB.t med bilderna :)
Sen så har det fotats igen.
Den här gången så var det Emelie som fotade.
Och bobo skötte sig bra den här gången också!
Och Emelie också såklart!!
Fotosession by Linda
Tänkte att jag skulle uppdatera er som är nyfikna.
Ögonen såg bra ut nu. Bobo sov sig genom hela undersökningen,
hur det nu är möjligt?? Och Birgitta som undersökte,
avslutade vår 25:e undersökning med att säga;
"Jenny, ska vi high five:a nu??"
What??? är det över nu? är han godkänd? såg det bra ut?
ATT VI HIGH FIVEade!!!
Ultraljudet på hjärtat kom lite som en chock.
"hålet på hjärtat har blivit mindre" sa doktorn,
och jag kliade mig i huvvet och funderade... VILKET HÅL??
Detta hålet hade gått mig och Tobbe helt förbi under alla dessa sjukhusveckor.
Dock så är det inget alermerande hål, inget han lider av alls, och förmodligen så
kommer det att växa ihop inom sinom tid. phew!!
Vilkten var 6700 gr och nu är han 61 cm lång. Stora killen!
Doktorn kollade igenom Bobo, och väldigt nöjd med honom,
ända tills han inspekterade nagelacket på Bobos fossningar.
"Jenny, det här är inte ok!!" haha, FÖLÅT då!
Sen frågade farbror doktorn hur många gånger jag matar Bobo på nätterna...
"ehhh?? inga... Han sover jue"
Tydligen så tillhör det inte vanligheterna att en liten prins sover
mellan 22-07 varje natt, och sen får en flarra ersättning och somnar om till kl 10...
Men mamman klagar inte alls. Fruktansvärt god natt sömn har vi alla tre i Eketorpet.
(peppar peppar, har har en svag känsla av att detta kan vända fort... haha)
I veckan som var så har det fotograferats i huset också.
Bobo har hetat Schenkenberg i efternamn, och blixtarna har avlöst varandra :)
Känns så himla kul att få lite hjälp med fotograferandet. Svårt det där att
få till bra bilder själv med blixtar, skärpedjup och bländare.
Sen att jag läste Foto på gymnaset hjälper inte mig ett dugg 10 år senare :)
Alla foton är tagna av en vän, vid namn Linda Koivisto
bättre sent än aldrig.
Jag har förstått att ni är lite sura, för att det bloggas för sällan.
Men det är så mycket jag ska göra INNAN jag bloggar,
jag ska ju liksom "bara" och sen har det gått en dag till.
Bobo och jag har hamnat i lattemamma träsket, det bränns av en hel del fikor faktiskt.
Vi är som dom där mammalediga mammorna och barnen nu.
Vi åker lite vagn här, sover lite där, och somnar i någons famn en stund.
Ja alltså, det är ju mest Bobo som somnar i famnar hejvilt.
Jag vilar mest i Tobbes famn.
Tobbe har kommit i skymundan ett slag.
Det har liksom varit väldigt mycket Bobo på sistone,
och kommer säker så vara en stund framöver också.
Men Tobbe:
Min kärlek till dig är densamma, densamma men starkare.
Du är den finaste pappan och sambo man kan ha.
Du gör oss tygga och tar hand om oss.
Lyckan när du kommer hem från jobbet,
och sliter bobo ut min famn, och han njuter hos dig,
mellan svett och sågspån. Det är så mycket kärlek där då.
Vi har absolut hamnat i småbarnsträsket, då vi gnabbas över vem som bytt blöja mest,
vem som sovit minst och jag stör mig fortfarande på att dina kläder aldrig någonsin
verkar hitta till tvättkorgen, eller att dina skor vägrar ställa sig i skostället.
Men liksom, på det stora hela så är det så små små små jävla saker,
som inte gör så mycket att triskas om.
Det hade kunnat vara värre :)
I morgon så ska jag och Bobo tillbaka till sjukhuset,
ultraljud ska göras på hjärtat, ögonen ska undersökas igen,
och hela han ska besiktas och kännas på. Vägas och mätas och sånt.
Någon har undrat vad det egentligen är för "fel" på Bobos ögon,
och jösses, det är en djungel.
Jag kan faktiskt inte förklara.
Vi har hängt med på det mesta under bobos vårdtid, och lärt oss och förstått.
Men just detta med ögonen verkar vara sjukt svårt att förklara för oss så vi förstår.
Vi har förstått att det är någon med hornhinnan, några kärl som inte växer så bra,
som inte ska slingra sig, och växa över en vall,
annars kanske det kan bli en operation med laser.
Han har alltså ingen dålig syn, det är inte det detta handlar om,
utan hornhinnan, och dom där kärlen ;)
Annars så chillar vi, och lever ett väldigt gott liv på landet,
tillsammans med hundar, varandra och vänner.
syrgas eller inte syrgas?
Bobo har blivit stor!!
Idag så vägde vi killen på BVC och han vägde 4735!
för fem dagar sen så vägde han 4530
och fem dagar innan dess så vägde han 4180, för den snabbtänkta
så innebär det 555gr på 10 dagar. haha, galet :)
Vi har haft ett par bra dagar nu.
Men "bra dagar" så menar jag dagar då han inte behövt så mycket syrgas.
Det är så lätta dagar då, när man har en sladdlös liten pojke.
Njae, eller sladdlös och sladdlös, mätaren (sautrationsmätaren) den sitter oftast på.
Tack vare den så vet vi om syrgasen ska vara av, eller på.
Men idag så kopplade jag loss killen.
Jag tröttnade och ville unna honom ett skönt bad i lugn och ro.
Så jag bar i väg med honom, som en vanlig liten kille,
bar honom upp för trappen och badade honom.
Tog god tid på mig eftersom detta var en bra dag,
och en halvtimme senare när jag kopplade upp honom på
mätaren igen så mådde han jättegott.
När jag säger att han mår gptt, så menar jag att han syresätter sig bra.
Att han andats på bra helt enkelt :)
Sen slog jag på stort och matade honom direkt, och han klarade det jättebra.
Ni förstår, att det är sånt som tar på krafterna för en sån här Bobo.
Saker som är jobbiga att göra, samtidigt som man ska komma ihåg att andas är:
-hicka
-bajsa/fisa
-äta
-bada
-sitta i bilstolen
Det här är så självklara saker, som bebisar gör,
inte ska man behöva tänka på hur barnet ANDAS också.
Men det gör vi, och planerar och tänker ut dagarna så bra som möjligt för honom.
Nu är han så mycket starkare än han någonsin varit,
så nu kan vi tuta och köra lite mer med honom,
som idag med bad och mat direkt efter varandra.
att finna sig tillrätta.
Pyssel och plock med mediciner, maskiner, syrgas och kärleken till sitt barn.
Vårat barn.
Fina Bobo som följt med oss hem för att stanna.
Inte till låns.
Inte någon sjuksköterkas.
Utan våran starka fina lilla kille.
Vi har varit föräldrar länge nu.
Fyra månader och fyra dagar.
Men det var när vi entrade hemmet som jag verkligen förstod.
Då förstod jag att jag blivit mamma, och har ansvar för den där lille krabaten.
Oron nu över att inte vara tillfäcklig, att fostra, att göra rätt,
den är så välkommen så. Men nu står man liksom själva med honom.
Är han för varm? är han för kall? Är han hungrig? IGEN??
När bytte du? Hade han bajsat? Kräktes han? rapade han ordentligt?
Hihi, snacka om att man haft en hel armada bakom sig på sjukhuset,
och nu är en aningen aningen vilsen själv.
Tobbe är lugnet själv. För honom är allt så självklart,
och jag beundrar honom något enormt.
Han tycker inget är svårt eller jobbigt, utan det är jag som står för den biten :)
Alltså, det är inte svårt, vi kan ju det mesta (haha tror vi ja)
men just den där ångesten över att göra RÄTT och vara en BRA mamma kommer
över mig stundvis...
Men vi går omkring här hemma, stökar lite i trädgården, pular lite på
olika projekt i huset.
Men mest av allt så är vi en familj. Väldigt efterlängtat!!
Dag 118 HEMMA!!!
sådär ja.
Nu är allt som det ska.
Alla bitarna är på plats.
Igår kl 14 så lämnade vi Neonatalen i jönköping,
helt utskrivna är vi inte, då Bobo fortfarande behöver syrgas,
men annars, utöver det, så är vi ju HEMMA.
Jag kan inte med ord beskriva den lyckan.
Hur överväldigande det var att bära ut honom,
ha honom i bilen, bära in honom hemma, och sen bara vara.
Mer än ett dygn har gått nu,
vi har hämtat hundarna så dom har fått mysa med Bobo.
Vi har matat honom, bytt på honom,
vaggat honom och tagit hand om honom.
Precis som det var tänkt från början!
Såhär skrev jag den 19 februari:
"Vi drömmer så mycket om VÅREN.
Våren som kommer bli något underbart.
Nästa gång vi sover hemma i vår säng,
som vi faktiskt saknar lite, så kommer Bobo ligga bredvid oss.
Tänk alltså, att vakna där den 2/2,
och sen somna där igen tre månader senare.
Med minnen och erfarenheter, som man inte kunnat drömma om.
Bobo föddes ju som sagt för tidigt,
man brukar höfta till, och säga att vi kommer behöva stanna
på sjukhuset tills Bobo skulle varit färdigburen.
D.v.s den 14 Maj.
Det innebär att vi kommer vara här i 101 dagar.
Men den 14 Maj är en lördag, och jag väljer att tänka positivt.
Så exakt fredagen den 13 Maj,
efter 100 dagar på sjukhus så kommer vi komma hem,
och det kommer inte vara en olycksdag,
utan en av dom bästa dagarna i vårt liv :) "
Nu har ju livet lärt mig att man inte kan planera,
man kan inte sia om framtiden,
men såhär så gissade jag då,
och då trodde vi att vi vär rätt så nära sanningen.
Lite längre tid blev det på sjukhus,
och även om vi trodde vi skulle bryta sönder
och samman, och var bra nära också ATT göra det stundvis,
så står vi ju här nu. Hemma i Eketorp. Hela familjen.
Sen måste det nämnas, vilka underbara vänner vi har.
Hela gänget som städat och pyntat vårat hus tills vi kom hem. Presenterna och omtanken. Jag och Tobbe finner faktiskt inte ord.
Den värmen kan man inte beskriva.
Ett tack är alldeles för lite. Men tack!
Dag 110
Bobo är superduktig nu.
Utan syrgas hela dygnet, utom när han äter.
Då blir det lite kämpigt annars, andas, suga och svälja, jobbig kombo...
Annars är han utan sonden och det mesta flyter på bra.
Så bra.
Så bra så att vi nästan är på g hem.
Kan tänka mig att vi inte har lång tid kvar här alls.
Jag har fått ett "hum" om ett datum,
men är för feg för att skriva det här.
Det får bli en liten surprise sen :)
Men tänk.
Tänk att vi är på gång.
Babyskyddet ska snart monteras, och vi ska snart få
packa ner våra kläder och bege oss HEM.
HEM HEM HEM HEM HEM. crazy. jävligt crazy.
Dock så får vi med oss syrgasen hem,
vi orkar inte vänta ut den längre.
Men vi klarar det praktiska bra med Bobo och hans syrgas,
så det är nog bara en tidsfråga innan han klarar måltiderna
också, utan grimman.
Love that kid!!
Bläddrade lite bland foton i mobilen och såg dom här två första bilderna,
komiskt nog så låg dom efter varandra.
Det som är så fantastiskt är att detta är min vy, från mina sängar.
Först min säng på Neo, och sen min säng HEMMA.
Snart så har jag en helt annan vy när jag kliver upp på mornarna :)
...och Wilma och Bella!!! saknar dom så det gör ONT!
Kram på er från mammi och pappi!
Dag 104
Ja, nu är ju pappa Tobbe på plats, han har varit i tranås på rehab från mig.
Så nu när han är tillbaka unnar sig mammi utflykter både hit och dit.
Sitter och väntar på en vän som ska hälsa på,
och snabbade mig in på Bibblan för att ge er lite bilder.
Det är visst sånt som är poppis i bloggar har jag märkt :)
Det senaste dygnet har Bobo varit superduktig med flaskan,
alla mål har han ätit på flaska och vi har inte "tillmatat"
något i sonden, utan han får bestämma själv när han är hungrig,
mätt och hur mycket mat han vill ha.
Det är ett jävla meck med det där annars,
att ha koll hur mycket mat som "fattas" hela tiden.
Men senaste dygnet har han som sagt skött det där lite själv.
Och i morse när jag vägde honom så var jag på helspänn...
Men han hade gått upp 35gr, och det är hur bra som helst!
Go BOBO!!
Dag 103
Bloggtorkan lyser med sin frånvaro, och tiden ska jag säga.
Jag har blivit småbarnsmamma, och då hinner man inte ränna
till datorn stup i kvarten sörrni :)
Förra veckan var väldigt märklig måste jag erkänna.
Tis till ons så åkte jag hem till huset och bara njöt igen.
Sen tillbaka till Ryhov, och den äckligaste magsjukan drabbade mig,
INNE PÅ NEO.
Inte så superpopulärt.
Det var ju bara att hiva in sig i bilen och köra tillbaka till
Tranås igen. Karantän i 48 timmar löd dommen (utöver att spy)
och sen på lördagen fick jag komma tillbaka till Neo igen.
Den sorgen. att vara ifrån Bobo ofrivilligt.
Den var hemsk.
Till på köpet också då jag redan VARIT hemma för att vila mig lite...
konstigt.
Ja, nu har alltså över hundra dagar gått,
och min kämparglöd har lagt sig.
Alltså den finns ju där,
men det kvittar om jag kämpar tyst eller ivrigt,
dagarna går ändå, en i taget, hur man än bär sig åt...
Men jag räknar inte nu, orkar inte se ett hemdatum som flyttas fram.
Jag tar det som det kommer ni i stället...
Tankarna har stillat sig i mitt huvud nu.
Allt det sorliga och otäcka som hänt oss, kommer tillbaka.
Jag försöker vika i ordning tankarna,
och placera in dom i fina fack,
och vika dom så fint att dom aldrig kommer välla upp och över igen.
Men dom knackar envist på insidan av min panna. nu. och då.
"du borde prata med någon" sägs det ibland.
Men varför?
Vem ska man prata med?
och hur skulle det hjälpa?
Jag har ingen jobbig barndom att ta itu med och jobba på,
inga trauman som jag kan påverka eller tänka mig egenom.
Den här icke graviditeten och dom fyra månaderna efter som följde,
dom kommer ju alltid se likadana ut. Dom kan man ju inte "prata" bättre?
Det går inte att orda och jobba sig fram till ett annat resultat?
Aja, det finaste i hela kråksången är ju såklart att det är värt det.
Bobo är värd alla tårar och all oro som jag haft och fortfarande har.
Jag fick ju världens finaste pojke!
Dag 92
Igår var Bobon 13veckor gamal. 3320gr väger han nu.
Kanske skrev det sist? Minns inte riktigt :)
Det står så stilla här just nu.
Superstill. Stillus Mastondontus.
Jag har varit hemma i huset och andats bonnaluft.
Burit och kånkat och försökt att ställa Bobos rum tillrätta.
Känns så himla kul, och har såna förväntningar inför att vi kommer hem!
Börjar tvätta och göra i ordning fina sängkläderna,
ser till att vi har fräscha handdukar som hänger på vänt när
vi ska börja tvaga oss hemma.
Jag förebereder oss till den milda grad,
med en konstig tanke om att jag aldrig någonsin kommer åka
och handla sen :)
Men det kommer jag ju.
Men är det något som är min starka sida så är det att
F-Ö-R-B-E-R-E-D-A!
Jag hade aldrig någonsin tänkt att nämna någon här,
nämna någon som stöttat eller funnits där extra mycket.
Men idag kan jag inte låta bli. Det kommer komma en liten lista.
En lista på 4 tjejor som fanns för mig, under en och samma dag.
I tisdags.
Vi börjar med Malin.
Malin som skjutsade mig till Tranås,
som funnits i jönköping under hela resans gång och lunchat,
torkat tårar, berättat om tranås Happenings och hållt mig uppdaterad!
Sen Möttes jag av Bobos rum i huset. NYTAPETSERAT!
Nettan. Nettan den fina den rara, som lånat vårat nycklar och
under sitt redan späckade schema tagit sig tid och hjälpa Bobo med
tapetsering. GULD VÄRT!
Sen kom Sandra ut till huset, med fika bröd och en stor varm famn.
Hon gav den där vanliga känslan, som om allt var som förrut.
Känslan av att komma förbi och bara VARA en stund!
Hon hjälpte mig med barnrumsideer och tips som bara en mamma kan ge :)
Sist men absolut inte minst så kom Emelie.
Prat, värmande ord, mat och ROSÈVIN. jösses. Kvällen var fulländad.
Idag blir det inga bilder.
Glömde USB minnet på rummet, och jag bloggar alltid från Bibblan på ryhov,
och jag är inte tjejer som går en extra gång.
Ni kommer se när jag kommer hem hur lite jag gått :)
KRAM SÅ LÄNGE!
Dag 89
Idag fyller Bobo tre månader!
3! månader. fatta hur lång tid vi varit här :)
Han mår ganska bra faktiskt.
Det går lite upp och ner sådär, men på det stora hela. så är allt ok.
Han väger 3200 gr, och är 47cm lång, och är faktiskt stor kille.
Börjar sakta men säkert att växa ur sina prematur kläder i strl 44!
Just nu så har han inte särskilt många mediciner. (jämfört med vad han haft)
Natrium
Impugan (vätskedrivande
Spironolakton (vätskedrivande)
Järn
Vitaminer
Ventolin
Promocort
(Dessa två inhaleras han med)
Alla dessa, utom natriumet är mediciner som han kan komma att ta med sig hem.
Så det är inte så att han är helt "vård fri" även om vi kommer vara på hemmaplan.
Han äter nu 65ml mat, 8gånger om dagen.
Vartannat mål ungefär så får han suga på flaskan,
och det är lite olika hur mycket han orkar med att dricka,
men ca 30ml brukar fungera, och resten får vi sonda ner i magen.
Sonden kommer vi också med största sannorlikhet få med oss hem.
Det han kämpar med nu, är att bli av med syrgasen.
Han får ett flöde med syrgas in i näsan via grimman.
0,1 liter syrgas i minuten får han, och mindre än så kan man inte sänka.
Utan nästa steg blir att ta bort grimman helt., och stänga av syrgasen...
Men det är vanligt på dom här extrema prematurerna att den sista skvätten
är väldigt svår att ta bort.
Det är så lite lite lite syrgas han får, men ändå vill han inte vara utan den :)
Annars så är det lite krisigt.
Mamman och pappa krisar.
Krisar hela tiden faktiskt :)
Vi är SÅ TRÖTTA PÅ VARANDRA.
Tänk er att jag och Tobbe är "vana" med att endast träffas på helgerna i vanliga fall.
Att han jobbar borta måndag till torsdag och sen kommer hem till helgen.
Men nu. Nu så sitter vi klistrade på varandra på ett rum som är 15 kvm, och då räknar jag med toaletten.
Vi har absolut inget som helst privatliv. Alltså tid som är vår EGNA,
inga intressen som utövas, utan bara fokus på Bobo, och på att störa oss på varandra :)
Jag stör mig något så in i helvete på Tobbes sura buk (han fjärtar hela tiden känns det som)
jag stör mig på att han inte plockar undan sina grejer, utan att allt ska ligga framme hela tiden.
Stör mig på att han inte kan stänga våtservettslockhelvetet när han bytt blöja på prinsen.
Jag ni hör ju, det är viktiga grejer vi bråkar om här!
..och tack gode gud för att Tobbe inte har en blogg, och kan berätta
vad han stör sig på hos mig. Förmodligen på ingenting skulle jag gissa, eftersom jag är
nästintill perfekt, och som en skänk från ovan. Men man kan ju aldrig vara säker.
Något skulle han säkert kunna tvinga fram att han stör sig på.
Kanske på att jag är för gullig, eller på att jag har så bra självuppfattning...
Jag satte huvvet på spiken här om dagen, och insåg,
att just nu så är vi nog inte hälften så trötta på sjukhuset,
som vi faktiskt är på varandra.
Så i morgon så ska jag åka hem till huset och hundarna SJÄLV,
och pyssla och plocka och ta hand om mig litegranna, och sova ÖVER hemma.
Och stackars stackars Tobbe får en paus i från mig också.
Sen på torsdag så åker han hem, och gör samma procedur.
Så med lite jävlaranamma och planering, så slipper vi umgår särskilt
mycket alls den här veckan. Älskar´t!!
Jag hoppas att jag inte behöver förklara mig vidare, och försvara oss,
och berätta att vi egentligen älskar varandra massor.
Att vi tyvärr är gjorda för varandra, och kommer behöva dras med varandra för evigt.
Detta bara är resultatet av stress och och annorlunda omständigheter :)
Puss & Kram
(och om du är så här supernyfiken på NÄR vi får komma hem,
så skulle jag för tillfället gissa på att vi har 4-5 veckor kvar.
INNAN juni måste vi vara hemma. I hope :) )
Dag 84
helvetes jävla skit fans kuksjukhus!!!
hm. eller hej.
Man kanske börjar med att säga "hej"
Nej, det är slut på det där jävla,
leka roligt och trevligt och kämpapåiga.
Jag är trött nu. Så in i helvete trött.
Trött på dom här fisgula väggarna som säkert det säkert forskats kring.
Forskats fram att jag kommer bli lugn, och att dom har en helande effekt.
Trött på dom här hårda fula golven och trött på att le,
och förstå att nicka och hänga med i svängarna.
Så trött så ni anar liksom inte.
Jag är trött på mig själv också.
Irriterad över att jag inte tar mig i kragen,
och går ut och går för att få en nypa frisk luft.
Men jag har inte lust. Jag sitter hellre där jag sitter
och låter dagen gå, så att det kommer en ny.
VET ju att jag kommer få energi, om jag ger mig ut.
Men nehheeddå. Här ska det sittas inne minnsan :)
På något konstigt jävla sätt så går dagarna i ett.
Det är prover som ska tas, undersökningar, och möten.
Dom senaste två dagarna BORDE vi ha hunnit med att bada Bobo,
men vi har skjutit på det pga tisdbrist. haha. Hör ni så konstigt detlåter?
Men idag ska han få bada, jag har masat mig upp till Bibblan för att blogga,
Tobbe har joggat en timme, och vi får besök i eftermiddag.
Men det har hänt en del sen sist,
Bobo har börjat sova hos oss på nätterna,
Bobo har varit UTE på promenad i 30 för första gången!
och sist men absolut inte mist, Bobo har börjat med FLASKAN!
Och han väger 2975 nu, så i morgon eller på fredag borde han
tagit sig över 3KG gränsen. Lille plutten! eller STORA :)
Så här går det framåt!
Men tyvärr så ser syrgas situationen ut att bli rätt så långdragen ändå...
pratas om att den kanske trots allt kommer följa med hem.
Och även sonden kommer han förmodligen behöva hemma.
Men det gör inte så mycket nu faktiskt.
Just nu så kan jag ta med hela sjukhuset, och hur många assistenter som helst till Eketorp,
bara vi får komma HEEEEEEEM någon jävla förbannade gång.
Jag svor i början av inlägget,
och jag svor i slutet.
Jösses sicken mamma man är :)
Hej då förhelvete och ha en skit bra dag,
det ska jag ha, mitt i allt tokeri!!! :)
haha, svårt att ta bild på natten,
men här är ett litet "bevis" på att BoboPrinsen får sova hos oss nu.
Dag 78
Börjar verkligen kännas som en stor kille i famnen nu!
Tyvärr så är vi lite oroliga att han samlar på sig västka,
så han ska få lite extra kisse meducin :)
Annars så rullar allt på, mamman bryter ihop och gapflabbar
om vartannat, crazy är bara förnamnet ;)
Idag så önskar vi alla en riktigt GLAD PÅSK!!!
Dag 75
Bobo mår bra.
Men idag ska jag prata om mig själv. Om mamman.
Missförstå mig inte nu.
Min tacksamhet vet inte gränser, och jag vet hur lyckligt lottad jag är.
Men nu. När allt är lite stilla sådär.
Då kommer en omgång av tårar igen.
Som om allt kommer ikapp.
Jag längtar hem, jag längtar efter ett vanligt liv som mamma pappa och barn.
Vi har fått höra att "dom sista veckorna" ska vara dom jobbigaste,
och tro mig, när vi gick in i vecka 36 med Bobo,
det var då det kom, som en bumerang i retur, som bara varit på utflyckt sen sist.
Pang sa det, och jag blev så trött.
I kroppen, i huvudet, och i hjärtat.
Jag har sagt det förrut och säger det ingen,
det är så svårt att känna sig bra NOG, emellan slangar mediciner och
allt pratktiskt som ska skötas.
Det är svårt att känna att sig kärlek duger,
när man känner att sin KUNSKAP brister.
För vad kan jag om urträning ur grimman när allt kommer kring?
När ska man låta honom vila själv?
och när trivs han bäst i sin mammas famn?
Inte helt lätt att vara mamma alla gånger känner jag :)
Amningmaffian här på Ryhov är en del av hela cirkusen också.
Har du ammat? Har du Pumpat? Har han tuttat? Suger han nåt?
Kommer det något? Hur känner ni inför flaskan?
Jo tack, ge mig en hela Captain Morgan känner jag,
om det är flaskor vi pratar om ;)
Skämt å sido, den här pumpa/inte pumpa situationen gör mig knäpp.
Jag har alltid trott att antingen så ammar man, eller så gör man det inte.
Att det skulle vara så krångligt, och omständigt och svårt är jobbigt,
och kom som en chock för mig.
Men jag och Bobo ska kämpa på lite till,
kanske klurar han ur exakt hur man ska göra,
och kanske blir jag gudabenådad med lite mjölk,
men just nu så känner jag mig dåligt och orolig över INGEN MJÖLK...
Dag 70
På sjukhus så fälls så många tårar.
Detta är ett sjukt. hus. svårare än så är det inte.
Det finns gånger då jag trott att väggarna ska äta upp oss,
och att vi ska bli slukade av långa vita korridorer.
Men vi står här, med alla fötterna på marken och andas.
Andas.
Att andas har för mig fått en helt ny innebörd.
Känslas av att finnas i ett vacuum och inte få luft,
den kommer jag alltid att dela med Tobbe och min Bobo.
Men som sagt, vi är ju här nu.
Vi finns och vi lever. Vi tar oss an utmaningar som känns så självklara.
Och Bobo gör det med Bravur!
Han är helt och hållet CPAP fri nu!
Killen beslutade sig för ett par dagar sen att det fick vara nog.
Nu är det bara syrgasgrimman och sondmatningen som vi ska besegra.
En dag i taget, och ingen stress alls. Bobo väljer själv i vilken takt!!
Igår var en stor dag, då klädde vi på honom för första gången.
En pyamas som han fått av tant Nettan fick bli premiären,
för det var ju ändå kväll :)
Och sen, helt sonika så fick vi rulla in Bobo till vårat rum.
VA???
Skulle vi? Få ha hand om honom själv? En liten stund??
Ni vet den där känslan när man fått sitt körkort,
och man kör bil, ensam, första gången.
Den känslan och gångra den med hundra :)
Så känner nog alla nyblivna föräldrar när dom
tar hand om sin lilla för första gången,
men för oss så är det speciellt att det skulle behöva ta nästan 10 veckor :)
Vi satt på rummet, med Bobo i vagnen mellan oss, stirrade på hans bärbara
lilla andnings dator, som visar hur hans puls och syresättning är.
...och så satt vi bara en lång stund.
Viskade, klappade, fnissade, och mös.
"Får jag ta upp honom?" frågade jag Tobbe...
"vågar vi det???" svarade han.
OCH ATT VI VÅGADE!!
Jag höll honom, vyssjade honom, och gullade med honom,
sen var det Tobbes tur. Snacka om lyckliga föräldrar ;)
Vi pratade med en läkare här i Jönköping idag,
han vågade gissa, väldigt svävande sådär,
att vi INTE kommer behöva syrgasgrimman med oss hem.
HÖR NI DET!!
Kanske ingen grimma hemma!!
Jösses, dessa goda nyheter alltså.
Om jag gråtit av oro, och rädsla innan på detta sjuka.hus.
Så fälls det tårar nu också. Men av Lycka.
...och det är inte fy skam!!
Dag 64
här rullar vi på.
Bobo väger 2192gr,
och har dom sötaste rundaste goaste kinderna ni kan tänka er!!!
Idag så har han badat, vaccinerats, och tränat ur CPAPen.
2X2 timmar tränar vi, och det går hur bra som helst.
Ibland behöver han ingen syrgas ur tratten alls,
och vi, sköterskor och läkare är lite förundrade??
Hur gick det här till??
Men kärlek gick det här till säger mamman då!!!
Idag skickas stora tacken till vår fanclub ute i världen.
Teckningar, brev, sånghäften, smycken, tidningar och fina SMS.
Vad skulle man gjort utan en hejjarklack?
Jo, man hade kämpat på ändå,
men när man har stöd, så går det lättare!!
Stora kramar från mig, Tobbe och BOBO!!!
...och ingen stress å panik Bobo,
men vi har förberett lite hemma till dig :)
Dag 61
Idag så ska jag ronda med er.
(främst till läsare på Neo i Linköping och Uppsala :) )
Bobo mår toppen!!
Bobo, 34+2dagar gamal
vikt: 2170(!!)
Han trivs bäst kring 23% i syrgas,
emellanåt så ligger han helt utan, och trivs väldigt bra med det också.
Trycket ska ligga mellan 4-5, men ofta är det under 4 också, utan problem.
Han vädrar ur sig koldioxidet bra, det transcutana liggder mellan 7-9 som oftast.
Kortisonet (Betapred) är nästan helt utsatt, bara en dos på 0,03 ml varannan dag.
Och hitills så verkar han inte lida utan det.
Inga bradykardier (pulsfall) eller apneér (andningsupehåll) på länge!
Annars, utöver den Betapred, så har han givetvis lite andra mediciner.
Få se nu...
Koffein, salter, och vätskedrivande (2 sorter), även Santac för magens skull.
Callogen får han inte längre, utan nöjer sig med 48ml mat var tredje timme.
Dom senaste dagarna har varit så pass fina,
så att läkarna funderar på att träna honom UR cpap:en!!
Detta har vi märkt tydligt då han vägs utan CPAP med enbart
syrgastratt bredvid näsan. Och det har gått SÅ bra.
Så i morse så testade vi i 1,5 timme utan CPAP (med syrgastratten då)
och han trivdes hur bra som helst.
När han fick tillbaka CPAPen så behövde han ingen syrgas,
men själva trycket vad han nog glad att då tillbaka :)
I eftermiddag ska vi öva en stund till är det tänkt!!
Tänk va??
Hur glada vi är nu!!
Lilla lilla fina Bobo!!
Det är konstigt det där.
Det där med oron.
Nu är den inte lika påtaglig hos oss längre,
vi slappnar av och njuter.
Och då sätter helt andra tankar igång.
Bland annat den där IVERN att få komma hem,
oron över hans platta huvud och gulliga uppåtnäsa ;)
Saknaden av allt och alla där hemma blir värre.
Nu börjar man ifrågasätta helt andra saker,
och är lite otåliga :)
Det är nästan att be om för mycket känner vi,
och vi mår nästan dåligt av att bli kräsna och otålga.
Herrejösses, vi måste skynda långsamt.
Och som jag sagt innan, vi kan stanna här till JUL,
det gör oss inget, bara allt blir bra.
Men nu när det går så bra... då längtar man hem.
Hem som en liten familj :)
Nu är han inte lika känslig i kroppen,
man får pilla, får smeka, och klappa litegrann,
nästan så att man tror att han tycker om det.
Igår kväll så kröp jag ner med överkroppen hos Bobo,
la mina underarmar på varsin sida av hans kropp, och höll om
honom med händerna.
Sen pussade jag på honom. På kinderna, på händerna,
på hakan, på pannan, på axeln... Åh vad jag älskar den där killen.
puss puss
