eketorp

Den här känslan av att vara hemma, är svår att beskriva.
Pyssel och plock med mediciner, maskiner, syrgas och kärleken till sitt barn.
Vårat barn.

Fina Bobo som följt med oss hem för att stanna.
Inte till låns.
Inte någon sjuksköterkas.
Utan våran starka fina lilla kille.


Vi har varit föräldrar länge nu.
Fyra månader och fyra dagar.
Men det var när vi entrade hemmet som jag verkligen förstod.
Då förstod jag att jag blivit mamma, och har ansvar för den där lille krabaten.
Oron nu över att inte vara tillfäcklig, att fostra, att göra rätt,
den är så välkommen så. Men nu står man liksom själva med honom.
Är han för varm? är han för kall? Är han hungrig? IGEN??
När bytte du? Hade han bajsat? Kräktes han? rapade han ordentligt?
Hihi, snacka om att man haft en hel armada bakom sig på sjukhuset,
och nu är en aningen aningen vilsen själv.
Tobbe är lugnet själv. För honom är allt så självklart,
och jag beundrar honom något enormt.
Han tycker inget är svårt eller jobbigt, utan det är jag som står för den biten :)
Alltså, det är inte svårt, vi kan ju det mesta (haha tror vi ja)
men just den där ångesten över att göra RÄTT och vara en BRA mamma kommer
över mig stundvis...


Men vi går omkring här hemma, stökar lite i trädgården, pular lite på
olika projekt i huset.
Men mest av allt så är vi en familj. Väldigt efterlängtat!!