eketorp

helvetes jävla skit fans kuksjukhus!!!

hm. eller hej.
Man kanske börjar med att säga "hej"

Nej, det är slut på det där jävla,
leka roligt och trevligt och kämpapåiga.
Jag är trött nu. Så in i helvete trött.

Trött på dom här fisgula väggarna som säkert det säkert forskats kring.
Forskats fram att jag kommer bli lugn, och att dom har en helande effekt.
Trött på dom här hårda fula golven och trött på att le,
och förstå att nicka och hänga med i svängarna.
Så trött så ni anar liksom inte.

Jag är trött på mig själv också.
Irriterad över att jag inte tar mig i kragen,
och går ut och går för att få en nypa frisk luft.
Men jag har inte lust. Jag sitter hellre där jag sitter
och låter dagen gå, så att det kommer en ny.
VET ju att jag kommer få energi, om jag ger mig ut.
Men nehheeddå. Här ska det sittas inne minnsan :)

På något konstigt jävla sätt så går dagarna i ett.
Det är prover som ska tas, undersökningar, och möten.
Dom senaste två dagarna BORDE vi ha hunnit med att bada Bobo,
men vi har skjutit på det pga tisdbrist. haha. Hör ni så konstigt detlåter?
Men idag ska han få bada, jag har masat mig upp till Bibblan för att blogga,
Tobbe har joggat en timme, och vi får besök i eftermiddag.

Men det har hänt en del sen sist,
Bobo har börjat sova hos oss på nätterna,
Bobo har varit UTE på promenad i 30 för första gången!
och sist men absolut inte mist, Bobo har börjat med FLASKAN!
Och han väger 2975 nu, så i morgon eller på fredag borde han
tagit sig över 3KG gränsen. Lille plutten! eller STORA :)


Så här går det framåt!
Men tyvärr så ser syrgas situationen ut att bli rätt så långdragen ändå...
pratas om att den kanske trots allt kommer följa med hem.
Och även sonden kommer han förmodligen behöva hemma.
Men det gör inte så mycket nu faktiskt.
Just nu så kan jag ta med hela sjukhuset, och hur många assistenter som helst till Eketorp,
bara vi får komma HEEEEEEEM någon jävla förbannade gång.

Jag svor i början av inlägget,
och jag svor i slutet.
Jösses sicken mamma man är :)

Hej då förhelvete och ha en skit bra dag,
det ska jag ha, mitt i allt tokeri!!! :)


 

 

 


haha, svårt att ta bild på natten,
men här är ett litet "bevis" på att BoboPrinsen får sova hos oss nu.

Idag väger Stora Bobo 2715gr, och är hela 11 veckor gamal!
Börjar verkligen kännas som en stor kille i famnen nu!

Tyvärr så är vi lite oroliga att han samlar på sig västka,
så han ska få lite extra kisse meducin :)

Annars så rullar allt på, mamman bryter ihop och gapflabbar
om vartannat, crazy är bara förnamnet ;)

Idag så önskar vi alla en riktigt GLAD PÅSK!!!

Dag 75.


Bobo mår bra.

Men idag ska jag prata om mig själv. Om mamman.

Missförstå mig inte nu.
Min tacksamhet vet inte gränser, och jag vet hur lyckligt lottad jag är.

Men nu. När allt är lite stilla sådär.
Då kommer en omgång av tårar igen.

Som om allt kommer ikapp.

Jag längtar hem, jag längtar efter ett vanligt liv som mamma pappa och barn.

Vi har fått höra att "dom sista veckorna" ska vara dom jobbigaste,
och tro mig, när vi gick in i vecka 36 med Bobo,
det var då det kom, som en bumerang i retur, som bara varit på utflyckt sen sist.
Pang sa det, och jag blev så trött.
I kroppen, i huvudet, och i hjärtat.

Jag har sagt det förrut och säger det ingen,
det är så svårt att känna sig bra NOG, emellan slangar mediciner och
allt pratktiskt som ska skötas.
Det är svårt att känna att sig kärlek duger,
när man känner att sin KUNSKAP brister.
För vad kan jag om urträning ur grimman när allt kommer kring?
När ska man låta honom vila själv?
och när trivs han bäst  i sin mammas famn?

Inte helt lätt att vara mamma alla gånger känner jag :)


Amningmaffian här på Ryhov är en del av hela cirkusen också.
Har du ammat? Har du Pumpat? Har han tuttat? Suger han nåt?
Kommer det något? Hur känner ni inför flaskan?

Jo tack, ge mig en hela Captain Morgan känner jag,
om det är flaskor vi pratar om ;)

Skämt å sido, den här pumpa/inte pumpa situationen gör mig knäpp.

Jag har alltid trott att antingen så ammar man, eller så gör man det inte.
Att det skulle vara så krångligt, och omständigt och svårt är jobbigt,
och kom som en chock för mig.

Men jag och Bobo ska kämpa på lite till,
kanske klurar han ur exakt hur man ska göra,
och kanske blir jag gudabenådad med lite mjölk,
men just nu så känner jag mig dåligt och orolig över INGEN MJÖLK...


 
 

Idag är dagen, dagen då vi varit här i 10 hela veckor.

På sjukhus så fälls så många tårar.
Detta är ett sjukt. hus. svårare än så är det inte.

Det finns gånger då jag trott att väggarna ska äta upp oss,
och att vi ska bli slukade av långa vita korridorer.

Men vi står här, med alla fötterna på marken och andas.
Andas.
Att andas har för mig fått en helt ny innebörd.
Känslas av att finnas i ett vacuum och inte få luft,
den kommer jag alltid att dela med Tobbe och min Bobo.

Men som sagt, vi är ju här nu.
Vi finns och vi lever. Vi tar oss an utmaningar som känns så självklara.
Och Bobo gör det med Bravur!

Han är helt och hållet CPAP fri nu!
Killen beslutade sig för ett par dagar sen att det fick vara nog.
Nu är det bara syrgasgrimman och sondmatningen som vi ska besegra.
En dag i taget, och ingen stress alls. Bobo väljer själv i vilken takt!!

Igår var en stor dag, då klädde vi på honom för första gången.
En pyamas som han fått av tant Nettan fick bli premiären,
för det var ju ändå kväll :)
Och sen, helt sonika så fick vi rulla in Bobo till vårat rum.
VA???
Skulle vi? Få ha hand om honom själv? En liten stund??

Ni vet den där känslan när man fått sitt körkort,
och man kör bil, ensam, första gången.
Den känslan och gångra den med hundra :)
Så känner nog alla nyblivna föräldrar när dom
tar hand om sin lilla för första gången,
men för oss så är det speciellt att det skulle behöva ta nästan 10 veckor :)
Vi satt på rummet, med Bobo i vagnen mellan oss, stirrade på hans bärbara
lilla andnings dator, som visar hur hans puls och syresättning är.
...och så satt vi bara en lång stund.
Viskade, klappade, fnissade, och mös.
"Får jag ta upp honom?" frågade jag Tobbe...
"vågar vi det???" svarade han.

OCH ATT VI VÅGADE!!

Jag höll honom, vyssjade honom, och gullade med honom,
sen var det Tobbes tur. Snacka om lyckliga föräldrar ;)

Vi pratade med en läkare här i Jönköping idag,
han vågade gissa, väldigt svävande sådär,
att vi INTE kommer behöva syrgasgrimman med oss hem.
HÖR NI DET!!
Kanske ingen grimma hemma!!

Jösses, dessa goda nyheter alltså.
Om jag gråtit av oro, och rädsla innan på detta sjuka.hus.
Så fälls det tårar nu också. Men av Lycka.

...och det är inte fy skam!!


 
  
 

Dag 64.



här rullar vi på.
Bobo väger 2192gr,
och har dom sötaste rundaste goaste kinderna ni kan tänka er!!!

Idag så har han badat, vaccinerats, och tränat ur CPAPen.
2X2 timmar tränar vi, och det går hur bra som helst.
Ibland behöver han ingen syrgas ur tratten alls,
och vi, sköterskor och läkare är lite förundrade??

Hur gick det här till??

Men kärlek gick det här till säger mamman då!!!

Idag skickas stora tacken till vår fanclub ute i världen.
Teckningar, brev, sånghäften, smycken, tidningar och fina SMS.
Vad skulle man gjort utan en hejjarklack?
Jo, man hade kämpat på ändå,
men när man har stöd, så går det lättare!!


Stora kramar från mig, Tobbe och BOBO!!!










...och ingen stress å panik Bobo,
men vi har förberett lite hemma till dig :)

 

 

 

Dag 61


Idag så ska jag ronda med er.
(främst till läsare på Neo i Linköping och Uppsala :) )

Bobo mår toppen!!

Bobo, 34+2dagar gamal
vikt: 2170(!!)

Han trivs bäst kring 23% i syrgas,
emellanåt så ligger han helt utan, och trivs väldigt bra med det också.
Trycket ska ligga mellan 4-5, men ofta är det under 4 också, utan problem.
Han vädrar ur sig koldioxidet bra, det transcutana liggder mellan 7-9 som oftast.
Kortisonet (Betapred) är nästan helt utsatt, bara en dos på 0,03 ml varannan dag.
Och hitills så verkar han inte lida utan det.
Inga bradykardier (pulsfall) eller apneér (andningsupehåll) på länge!

Annars, utöver den Betapred, så har han givetvis lite andra mediciner.

Få se nu...

Koffein, salter, och vätskedrivande (2 sorter), även Santac för magens skull.
Callogen får han inte längre, utan nöjer sig med 48ml mat var tredje timme.

Dom senaste dagarna har varit så pass fina,
så att läkarna funderar på att träna honom UR cpap:en!!
Detta har vi märkt tydligt då han vägs utan CPAP med enbart
syrgastratt bredvid näsan. Och det har gått SÅ bra.
Så i morse så testade vi i 1,5 timme utan CPAP (med syrgastratten då)
och han trivdes hur bra som helst.
När han fick tillbaka CPAPen så behövde han ingen syrgas,
men själva trycket vad han nog glad att då tillbaka :)
I eftermiddag ska vi öva en stund till är det tänkt!!

Tänk va??
Hur glada vi är nu!!

Lilla lilla fina Bobo!!


Det är konstigt det där.
Det där med oron.
Nu är den inte lika påtaglig hos oss längre,
vi slappnar av och njuter.
Och då sätter helt andra tankar igång.
Bland annat den där IVERN att få komma hem,
oron över hans platta huvud och gulliga uppåtnäsa ;)
Saknaden av allt och alla där hemma blir värre.
Nu börjar man ifrågasätta helt andra saker,
och är lite otåliga :)

Det är nästan att be om för mycket känner vi,
och vi mår nästan dåligt av att bli kräsna och otålga.
Herrejösses, vi måste skynda långsamt.
Och som jag sagt innan, vi kan stanna här till JUL,
det gör oss inget, bara allt blir bra.
Men nu när det går så bra... då längtar man hem.
Hem som en liten familj :)


Nu är han inte lika känslig i kroppen,
man får pilla, får smeka, och klappa litegrann,
nästan så att man tror att han tycker om det.

Igår kväll så kröp jag ner med överkroppen hos Bobo,
la mina underarmar på varsin sida av hans kropp, och höll om
honom med händerna.
Sen pussade jag på honom. På kinderna, på händerna,
på hakan, på pannan, på axeln... Åh vad jag älskar den där killen.

puss puss