Dag 57
Ett till lyckligt ilägg kommer här.
Lite kortfattat så mår Bobo som en prins.
Trots att det dras ner på hans kortizon, så mår han bra.
Lite syrgas (23-25%) och han svänger nästan inte alls i
sin syresättning. Utom när han måste skita såklart.
Då blir det lite kämpigt.
Att andas och skita samtidigt är ju svårt för oss vuxna också ibland ju :)
Det rullar på här, och vi kan liksom knappt förstå att vi
nästan varit här i en vecka. Det har gått så FORT!
Iförrgår så begav vi oss hem till huset och hundarna över natten.
Nu var det nästan två veckor sen sist, och vi kände att vi behövde lite miljöombyte.
Bara det där att hänga lite tvätt, bädda rent i sängen, duscha i sin egen dusch,
jösses vad skönt det var.
På morgonen efter så busade jag med hundarna i trädgården och fes omkring i morgonrock.
Det är lite vardagslyx över det faktiskt.
Men ändå så trivs vi så såklart bäst här hos Bobo, just nu.
Men åhhhh vad vi längtar att denna sjukhus vistelse går fort!!
Det är faktiskt någon här och där hemmifrån,
som har frågat efter Bobos adress (postnummer) här på Neo,
och nu har jag äntligen tagit reda på den.
Bobo Hedenberg
Neonatalavd Ryhov
551 85 Jönköping.
Det kanske finns någon unge där ute som läser om Bobo,
och vill skicka en teckning, som han kan hänga bredvid sin säng?
Det kan vara en liten huvudfoting, eller ett uppmuntrande kärleksbrev,
Bobo blir nog överlycklig vilket som :)
(det skulle nog värma mamman och pappan också lite *ler*)
Ha det gott allesammans!!
PUSSAR
2011-03-31
11:33:49
Dag 54
I fredags var alltså dagen som det HÄNDE.
Bobo var stark och kry, och flyttades till Jönköping.
En transport för ett så litet barn betyder alltid en liten risk,
och man får vara beredd på att bebisen kana vara lite svängig
efteråt, i några dagar.
Detta hade inte Bobo läst på om,
och han vet nog inte ens om att han flyttade för den delen :)
För under helgen, och nu, så mår han bättre än någonsin.
"vi kan inte tro att det här är samma pojke som vi läser om i journalerna"
säger sköterskor och läkare. Och mamman och pappan bara ler...
Under helgen så har vi kunnat börja träna honom att ligga på rygg,
detta har vi tidigare bara gjort under ganska korta stunder, pga att han inte
orkat mer, då hans lungor inte klarar av det...
Men nu ligger han på rygg, ibland under någon timme och ser ut att NJUTA,
och det kan låta som en simpel grej, men här så jublar man över det.
Han ser sig omkring och är lugn och utforskar sina kinder och snuttefiltar,
han håller händerna kring våra fingrar och han tuttar på sin napp så fint.
Här i jönköping har vi också börjat mata hon för hand, via sonden,
och detta får jag och Tobbe hjälpa till med.
Och det är också en lycka i sig, att få mata sin pojk,
även om det är under väldigt märkliga former.
Så var tredje timme, så får han 42 ml mat, under en halvtimmes period,
Sen får han vila i 2,5 timme, och sen börjar han bli hungrig och tuttar på nappen,
och då är det dags för nästa mål.
Det låter så enkelt och självklart, det ser och hör jag själv också.
Men jag vill ändå understryka att det här är så stora framsteg att man
måste nypa sig lite i armen för att förvissa sig om att man inte drömmer.
Att se sitt barn signalera hunger, mättnad, trötthet, och att blöjan nog
måste bytas, det är stora mirakel för oss!
Sen är ju ändå hans lungor fortfarande väldigt sjuka, det vet vi,
och han står under en kortizonkur som ger oss väldigt goda resultat, just nu,
men nu börjar kortizonen trappas ner, och ut, så under mitten på veckan här,
så tror vi att han kommer att bli lite sämre igen. Men NU så njuter vi.
Och han blir ju äldre och äldre, och starkare och starkare,
så nu känns inte resan precis lika motig och jobbig som den gjort stundvis innan...
Tänk er att han redan är 33+1 dagar " i magen"
Och på lördag så fyller han 2 månader (!)
Det svåraste gällande flytten har nog faktiskt varit för mig och Tobbe.
(och det ju skit jävla samma känner vi *ler*)
Efter ett tårdrypande farväl i Linköping.
Så växte tomheten och hopplösheten hos oss.
Saknaden av alla alla fina sköterskor och läkare, gjorde faktiskt ont.
HUR tackar man så underbara människor, för att dom räddat livet på vår pojk?
Hur förklarar man hur tacksam man är, och hur mycket man uppskattar dom?
Det finns ju inget tackkort, eller prinsesstårta i vägen som kan förklara.
Nu ska vi installera oss ordentligt här, bland nya sköterskor,
som säkert är hur bra som helst.
Men ingen av dom är "Lena, Kajsa, Jennie, Kerstin eller Dagny".
Vi har fått Anna, en Tina, en Christina, Titti, och Anki istället ;)
Dom är toppen och vi känner redan ett stort förtroende för dom,
men det kommer ta ett tag innan det onda över dom vi förlorat kommer gå över...
40 råd till dig, i repris
Här kommer ett ilägg i repris som får mig att le, som skrevs med Bobo i magen (101111)
40 råd till dig.
Jag kommer inte bli den bästa av mammor.
Men jag kommer älska dig mest.
Under mitt liv hittills,
så har jag lärt mig vissa saker.
Mycket onödigt, men väldigt mycket viktigt.
Här kommer mina första råd till dig.
Följer du dessa råd, så kommer jag vara mer än nöjd.
1. Tro på dig själv.
Det är viktigt att du tror att allt är möjligt för dig.
2. Skratta.
Lär dig skratta, åt dig själv, åt situationen och åt allt som går snett.
För Mycket KOMMER att gå snett.
3. Lär dig av dina misstag.
Men lyssna gärna på våra.
4. Lär dig att säga Nej.
5. Lär dig att säga JA.
Ingen minns en fegis.
6. Behåll viktiga hemligheter.
Berätta inte en hemlis vidare till din bästa vän.
Hon har också en bästa vän som hon kommer berätta för.
7. Om du vill att pannkakor ska vara en huvudrätt, och inte en dessert,
Så är det en huvudrätt.
8. Våga prova maträtter du aldrig testat förrut.
Tänk om du missar din favoriträtt,
För att du redan bestämt dig vilken som är din favorit.
9. Ha rena skor. Ha rena skor.
10. Mjukmedel kan inte överdoseras.
11. Hälsa på gamla människor,
Och titta dom i ögonen. Det kallas respekt.
Du kommer också bli gamal.
12. Tacka för maten. Tacka för gåvor du får.
Tacka för komplimanger, och tacka när du får hjälp.
13. Tilltala människor vid namn, det är fint.
14. Håll upp dörren för människor som bär tunga kassar.
Även om det är en ovän som bär dom.
15. Erkänn när du har fel.
Det är större än att ha rätt.
16. Ha hemlisar. Som du inte berättar för någon.
Det kommer ge dig integritet
17. Samla på vänner och minnen.
En picknick på en filt, i ditt vardagrum med dina vänner.
Kommer ge dig mer glädje är att resa jorden runt, ensam.
18. Lyft på fötterna när du går,
Det är irriterande med människor som släpar sig fram.
19. Flickor får skrika.
Pojkar får gråta.
20. Lyssna på musik, och lär dig texterna.
21. Är du en flicka så måste du förstå att killar
inte gillar tjejer som använder FÖR mycket smink.
Träffar du en sån kille, så måste jag säga att han är fel för dig.
22. Är du en kille och gillar tjejer med mycket smink,
så måste vi ta oss ett snack du och jag.
23. Dela med dig.
24. Våga ta emot hjälp.
25. Presentera dig alltid med ditt namn när du svar i telefonen.
26. Lyssna inte på alla råd du får.
27. Riktiga vänner är inte skyldiga varandra 20 kronor.
Sånt jämnar ut sig på det stora hela.
28. Skvallra inte på dina vänner.
Ingen gillar en skvaller bytta.
29. Palla äpplen när du är ung. Det får man.
(vill du palla äpplen när du är äldre så är det också ok)
30. Öva upp ett starkt handslag.
31. Matcha färgen på skor, bälte och väskor, om vi pratar skinn.
32. Prata med mig. Ring mig om du hamnar i trubbel,
när det verkligen gäller, så ska jag hjälpa dig,
inte skälla på dig. Det har du mitt ord på.
33. Ge mer än du tar.
34. Våga ramla, men res dig alltid igen.
35. Skoja aldrig om att du vill dö.
36. Hata inte.
37. Shoppa innan den 25 om du sparat pengar tills dess,
handla INTE direkt när du fått din lön.
38. Kom ihåg när du får en komplimang,
glöm om någon talat illa om dig.
39. Ormar, spindlar, och möss är inte farliga.
Men det kan vara bra att hålla sig undran.
40. Sjung i duschen
Många kramar från Mamma Jenny
Dag 50
Notera här att jag inte längre skriver någon hemdag.
Jag har en känsla av att vi inte kommer att komma hem i "vecka 40"
som jag tidigare trott. Kanske lite senare :)
Men idag skriver jag med ett leende på läpparna.
Bobo Prinsen är så stark och fin just nu.
Han svarar så bra på kortizonkuren han går på,
och dom senaste två dagarna har varit SÅ mysiga.
Nu kommer vi till den där punken igen,
då det förbereds för en flytt till Jönköping,
och den här gången så KÄNNS det verkligen som att den kan bli av.
Så i morgon är det tänkt att han ska flyttas.
Hur gärna vi än stannat kvar i Linköping,
så vet vi att det tyvärr kommer komma någon annan superliten
bäbis, som kommer behöva Bobos specialplats,
och då är det oundvikligt för oss att Bobo flyttas.
Och det är ju en roligt del av det hela,
att Bobo inte längre är superliten,
utan att han blir större och större och behöver
flyttas till sitt hemsjukhus...
Vi har varit beredda på det länge,
och just nu så känns det skönt,
som att vi tar ett steg närmare hemmet, och våren.
Inte geografiskt, men vårdmässigt :)
PUSS
Dag 48
Efter några bra dagar med Bobo,
så hade vi ett nytt läkarsamtal i går.
Samtalet var lite av en chock för mig,
för jag har verkligen trott att Bobo piggat på sig
dom senaste dagarna...
Men sanningen är ju den,
att hans lungsjukdom, "BPD´n" är svårare än på andra barn.
Han utvecklas inte så snabbt som dom hoppas,
och han väger lite för lite än så länge. (nu väger han 1730gr)
Detta resulterade i ett besked,
som blev lite av en kalldusch.
Våren, och vår glada hemresa kommer se lite annorlunda ut,
jämfört vad vi fantiserat om...
Vi får absolut vara beredda på att få med oss syrgas
hem till vår prins, i form av en syrgasgrimma...
Denna kommer han behöva i ca 6 månader.
RIDÅ.
Man hoppas och hoppas på att mirakel ska ske,
att man kommer kliva in i Bobos rum,
och bli mött av jublande sköterskor och läkare som gråter och kramar om oss
och berättar att mirakel har skett, att dom aldrig sett på maken
till snabba resultat, och att vi kikar ner i Bobos säng,
och tadaaaaaaa, där sitter han och äter med kniv och gaffel,
har odlat mustash, och sen GÅR ut till receptionen och skriver ut sig själv.
"kom nu mamma och pappa så åker vi hem"
...men just nu så är det dessa besked vi har att tampas med.
En baggis känner kanske någon som är i en värre situation.
Men vi är ledsna och oroliga.
Framför allt så kommer den där oron över hur Bobo
kommer bli när han blir äldre.
Kommer han kunna spela fotboll och leka,
eller kommer hans lungor vara för trötta då också?
Detta leder mig lite in på nya sidor hos mig.
Jag har aldrig tagit den här graviditeten, eller Bobo för givet.
Därför så känns det så orättvist att detta händer oss.
Jag kan inte låta bli att vila en avundsjuk blick på friskare barn,
gladare mammor, och skrikande bäbisar.
När jag ser "en unge i minuten" så går mitt hjärta i tusen bitar...
Varför? Varför? varför hände detta Bobo??
Man känner sig så liten.
Men jag vet också, att det säkert finns någon,
som kikar på oss, och tycker att vi har det lätt.
Att det alltid finns någon som har det värre.
Men ibland blir så vansinnigt bitter,
att man inte ens känner igen sig själv.
Jag är ingen bitter och missunsam person,
men om jag fick välja någon som förtjänade
en lättare start i livet, så är det ju min Bobo.
Sen hör det ju också till saken, att jag bara är en liten liten tjej,
som inte alls är redo för att sitta på "läkarsamtal"
eller tampas med föräkringskassan.
I såna här fall så känner jag mig så liten, oförstående,
långsam och inkompetent.
Jag går omkring här, och leker vuxen,
skriver en Blogg och låtsats som att det här är vardag.
Att jag absolut är med på noterna och förstår.
Men i själva verket så pockar tårarna på,
och jag är den minsta lilla kickan i värdshistorien.
Men med vuxna stora bekymmer.
Dag 44
Dag 44, 56 kvar :)
Idag är en bra dag, den bästa på hela veckan.
Lite pill och plock på inställningarna på hans CPAP i morse verkade göra susen,
så lite syrgas som han haft idag, tror jag knappt han haft innan.
Men vi har lärt oss att inte jubla nu.
Att ta dagarna som dom kommer.
Det är jobbigt det där att inte våga vara glad.
Att inte kunna ropa HEJ! än.
Häromdagen så kom det fint besök till Linköping.
En lunch med goda vänner stod på schemat.
Men vi blev lite sena, och skickade iväg ett sms.
"kommer om 10min, Bobo pojken sket just ner sig,
å vi ska bara byta blöja"
Jösses, vilken lycka, att skriva ett sånt SMS :)
Kommer ni ihåg den där hysterin i början,
att Bobo inte kom igång med bajseriet?
Det är glömt och förbi nu.
Nu laddar han blöjor fulla med saffransgul skit,
och jag älskar´t!!
Jag spenderar mina dagar med Bobo.
Ibland sitter jag med honom fysiskt,
ibland håller jag honom i mitt hjärta en bit ifrån.
Jag sjunger för honom, och nynnar,
och berättar historier om hans släktingar.
Jag har berättat för honom allt jag vet om hans pappa,
hur kär jag är, och hur stolt jag är över honom.
Hur bländad jag blev när jag träffade honom första gången,
och hur hans skratt värmer mitt hjärta mer än något.
Jag har berättat att han har den finaste mormorn.
Hon kommer inte alltid komma ihåg hans födelsedag,
eller ge dom dyraste presenterna.
Men hon kommer busa med honom tills han storknar.
Och historierna om när hon backade in i sitt hus med bilen,
drar rövarhistorier för poliser och typ har legat med Tommy Körberg.
det kommer vi skratta åt när han har åldern inne.
Jag har berättat om hans första kärlek Lova,
och om hans bästa kompis Silas.
Om hur förtvivlat gärna tant Malin vill bli gudmor.
Jag har berättat för honom om alla som hejjar och hurrar för honom,
och varje gång jag ska krama eller pussa Bobo från någon,
så lovar jag er att jag gör det.
Igår så blev jag lite orolig över pojkens blivande musiksmak.
Det enda jag sjunger för honom är ju vaggvisor,
Tommy nilsson, Mariah Carey, Disney låtar och Celine Dion...
Herrejösses jag har ju sirap i huvet, jag kommer inte på några andra
lugna och fina låtar som passar sig??
(här tar jag gärna emot hjälp, för jag känner själv att jag
har bredare repertoar än så, bara det att fantasin sinar lite...)
Så när jag klämt av samma låtar om och om igen igår,
så kände jag att jag måste variera mig lite.
Så för killens humors skull, och verklighets uppfattning så
nynnade jag och viskade den finaste låten jag vet...
tyst tyst tyst...
Vi träffade Anna i korvkioskkön
Hon utstråla´ värme och var av rätt kön
Hon spana på Ragge och Ronny också-å
Hon verkade inte bry sig att vi två var två-å
Jag tog första steget och närmade mig
Och sen fyra veckor, e´ hon vår tjej
Då började tjatet varenda kväll
När vi skulle ut och röja kom hennes gnäll
Snälla rara söta Anna...
Säg kan du inte stanna
Vi behöver dig, vill p*** dig, säg inte nej
Du e´ så jävla special!
Du är den bästa bruden som vi mött
Så varför gå, låt kärleken bestå
Så sprid lite lööööve...
Det kommer nog bli folk av den ungen med
som Dr. Odelberg sa...
kärlek!!
Dag 41
Bobo växer och blir äldre.
Läget här är fortfarande svängigt och upp och ner,
men vi är lugnare och tar läget med ro.
Vårt största frågetecken nu är våran planerad flytt.
Bobo har vårdats på Linköpings Universitets sjukhus
från första början, även att vi egentligen tillhör Jönköpings Landsting.
Detta beror på att han var född innan vecka 26 (25+3)
och Linköping har den största erfarenheten gällande så små barn.
Men nu börjar Bobo växa ur sin vårdtid här,
och landstingen börjar känna att vi borde hamna på rätt sjukhus nu.
Dock så har Bobos hälsa, i kombination på platsbrist i jönköping,
gjort att vi gång på gång, blir kvar här, trots en planerad flytt.
Fyra gånger tror jag att vi ställt in oss på att flytta,
men varje gång blir det trubbel.
Främst så ställs flytten in pga att Bobo inte alls verkar trivas
med Ambulansens Transportkuvös.
Den CPAP:en är olik den han använder nu,
och han säger ifrån med hela kroppen när den provas.
Eventuellt så kommer han få flyga helikopter istället,
då den kuvösen har en liknande CPAP som han använder nu.
(Fint ska det vá säger Bobo)
Men vi tar detta med ro, och litar på att Bobo ALDRIG skulle
flyttas om han inte var redo.
Sen har vi givetvis stött på trubbel med Försäkringskassan.
Detta förvånar oss inte det minsta, men visst fan tröttnar man.
Den senaste tvisten gällde Bobos läkarintyg.
Förskringskassan ifrågasätter intyget, då det inte har något slutdatum.
Hallå??
Tro mig, att vi gärna hade velat veta när han vårdats klart,
men som läget är nu, så har ju varken vi, läkarna eller Bobo en aning
om när vi är klara med sjukhusperioden ;)
"Är hans tillstånd Livshotande??" frågade en tjänsteman på FK...
"Det vår vi verkligen inte hoppas" svarade vi. Jävla Idiot!!
Igår så åkte vi hem till hemstaden en sväng.
Längtan efter hundarna och vår egen säng hägrade,
och vi har haft underbara timmar hemma.
Känslan av att lämna sin lille pojk, är inte alls rolig.
Men vi har batterier som måste laddas,
och behöver verkligen miljöombyte ibland.
Så vi är glada över att få komma hem en stund,
och lyckan över att komma HEM till Bobo,
och sjukhusen sen igen är stor den också. Kanske tom större :)
Nu är vi laddade igen, och fortsätter kämpa :)
pussar och kramar till Alla.
Dag 36
Day 36, 64 to go :)
Här på Neonatalen IVA, i Linköping, så rullar allt på.
Efter den jobbiga veckan förra veckan, så är den här lugnare.
Bobo är lite mer stabil, och vi; mamman och pappan börjar vänja sig.
Efter ett läkarsamtal häromdagen, så fick vi förklarat,
att det är såhär det kommer se ut några veckor framöver.
Upp och nedgångar gällande hans andning och lungor.
Det är liksom det som är den här killens största problem.
Hans lungor är sjuka och omogna.
Och vi kan inte förvänta oss snabbare eller bättre resultat än så här.
Han måste helt enkelt växa och mogna, och varje dag är ett framsteg.
Nu väger han 1495gr, och även om det inte är vikten,
och längden som vi ska jubla över, så går det ju framåt.
Det är så mycket viktigare egentligen att han växer inuti,
men det är klart att vi hurrar för alla gram och goa kinder han lägger på sig :)
Det låter kanske lite konstigt nu,
men man har förberett sitt mamma hjärta nu,
på dessa upp och ner gångar, och vi har levt dom,
ganska intensivt nu, att dom börjar bli någon form av "vardag".
Man kan inte oroa sig förtvivlad över alla pling och tjut på
apparater och alla förhållande vis "små" aningsuppehåll.
Man har kommit till ett stadie då man blir lite bedövad och beredd.
Men vad jag längtar hem nu.
Jag längtar inte hem NU egentligen,
jag längtar ju till Maj, då vi kommer hem,
hela familjen, precis som det var tänkt.
Det är lite märkligt det här med att vistas på sjukhus,
under en längre period, här viskas det dagarna i ända,
det tvättas händer och spritas till förbannelse,
jag varvar tre tröjor om varandra, för mer behövs inte.
Inget smink, ingen parfym, inga intressen alls faktiskt.
...Nu är ju inte utsidan mitt allt,
men här känns det som man blir mer och mer ihålig,
och mer och mer anonym.
Jag saknar ju mig själv, och mitt vanliga jag mitt i allt det här.
MEN, jag hör själv hur larvigt det låter,
jag har absolut annat att lägga fokus på,
men jag vill ändå ge er en liten vink om
hur det här känns, och vad det påverkar en...
Bara några dagar efter lilla Bobo kom till världen,
så fick jag den här dikten skickad till oss.
Den bär jag med mig varmt i hjärtat,
och tackar ALLA som på ett eller annat sätt stöttar och finns här!
Till vår prins
"Vi ska bära dig över stock och sten
tills du kan stå på egna ben.
Vi ska hålla din hand genom livets snår
och finnas vid din sida vilken väg du än går.
Vi ska skydda dig mot all ondska som finns,
vi älskar dig så vår lille prins."
Dag 32
Den här veckan är snart slut.
och det glädjer mig något enormt.
Klarar vi den här veckan så, så klarar vi allt.
Så känner jag just nu.
Men vet att jag säkert kommer vara med om värre också.
Men hittils, så har den här veckan tagit mest på vår
och Prins Bobos ork.
Lungorna vill inte alls hänga med.
Han glömmer att andas och behöver mer och mer syrgas.
Blir tröttare och tröttare i kroppen.
I takt med detta så behöver han mer medicin,
och hans enda infart för medicin går sönder hela tiden.
Så dom sticker honom varje dag och sätter om kanylen.
Så ont det gör i honom och mig då.
Att se den lilla armen, som är tjock som min tumme,
ha stick och trasiga kärl som en pundare.
Aj i mitt mammi hjärtat då.
Jag hörde talas om den där soldaten häromdagen,
en soldat som blev så skadad,
men ändå tack vare chocken kunde springa till trygghet,
och först där så började det göra ont.
Där är jag nu.
Jag är skadad, men har sprungit till en plats som är tyst.
Här sitter jag och väntar på att det ska börja blöda.
Det är en tyst panik som finns i mitt hjärta.
Jag är rädd för att allt ska lägga sig,
för att det här tempot och adrenalinet ska trappas
av och mitt sår börjar förblöda.
Jag är så ledsen och rädd.
Jag vill skriva så om framsteg, och jag vill glädja er och mig.
Jag vill inte göra någon ledsen.
Det jag vill är att ni tänker till,
och försöker att inte ta små saker för givet.
På så vis då byter vi lite här,
ni kommenterar på bloggen, i mobilen,
och lite här och var, och jag vet att vi inte är bortglömda.
Och jag ger er en tankeställare.
Jag ska berätta lite om hur Bobo är.
Hur hans kropp fungerar.
Ett så här litet barn som Bobo vill inte på klappad eller smekt.
Han är skör på det viset.
Nästan så jag tror att det gör ont på hans omogna hud.
Han vill bara ha en stadig hand runt sig.
Som min mage skulle ha varit.
Men en mammas hand är lärd att smeka,
vill vagga och känna att det är så man tröstar ett barn.
Men i alla gråt och all stress han går igenom,
så är det bara den där handen han vill ha,
ett lätt tryck runt kroppen, för att komma till ro.
Men det finns bra dagar och gånger,
då mitt finger inte kan stilla sig,
då han sover gott och vi har det mysigt tillsammans,
och fingret letar sig till hans kind,
lätt som en fjäder styker där över i ett förbjudet smek.
Min blick stadig på en dataskärm, för att förvissa mig
att han inte tycker det är jobbigt, och obehagligt.
Vissa stunder så sitter vi där, och datorn är frusen i en bra bild,
och Bobo andas stilla och tuttar på sin overkligt lilla napp.
Då är jag så lycklig.
Då är vi som alla andra.
Dag 28
Konsten att vara beredd på motgångar.
Vi har blivit varnade så många gånger.
Läkare som ihärdigt påminnt oss om att det kommer komma motgångar.
Men likförbannat så står vi där,
förvånade och livrädda när det händer. Livrädda.
Efter några soliga inlägg som kommer här ett dystert...
Det hela började i måndags.
Bobo hjärtat började slarva med andningen.
Men sen har det bara blivit värre.
Nya ord som vi fått lära oss är apnéer, pulsfall och barikadyler.
Kort sagt, jobbiga andningsuppehåll, som måste hjälpas snabbt,
och med flera sköterskors hjälp.
Dom har sett det här tusen gånger.
Men för oss är det hemskt.
Lilla joggingsteget fram till bobos kuvös, sitter som en kniv i mitt hjärta.
För att inte tala om när han tappar sin färg och blir grå, eller blå.
Den oron. Den rädslan. Ni vill inte veta.
Dom misstänker att prinsen har en infektion,
som har får antibiotika för.
Och vi räknar med resultat snabbt,
annars kan det bli aktuellt med respiratorn igen.
Som sagt. Det är en lång väg kvar,
det hör vi hela tiden, och jag skriver det hela tiden.
Men det är jobbigt ändå när sånt här händer.
På något sett vill jag verkligen ge mina nära hopp,
men jag vill också hålla oss själva på jorden.
Jag ska skriva lite om sorgen också.
Även om jag är lyckligast i världen över min son.
Så vilar det en sorg över mig också.
Glädjen utelsuter inte sorgen tyvärr.
Jag skulle varit gravid i vecka 30 nu.
Min mage skulle ha växt nu och min mamma roll med den.
Jag sörjer min mage och min graviditet, så mycket att jag går av ibland.
Jag sitter och sörjer när jag ammar en pump var tredje timme, dygnet runt,
och jag förbannar den där oron över att mjölken sinar,
och att jag är rädd för att inte kunna amma min son på riktigt.
Jag sörjer närheten till min son när jag ser andra mammor
påväg hem från BB. Med en baby i sin famn.
Jag sörjer en lycklig förlossning, och att vara hemma.
Jag söjer en trygghet. Att veta att jag kommer gå där också.
Den här ovissheten, tar så enormt på krafterna.
Det finns mornar som jag känner för att ligga kvar i sängen,
att jag inte orkar en dag till.
Men är det något som föräldrarskapet och Bobo har lärt mig,
så är det att man orkar. Lite till. Och lite till
Men vi har något att fira, det ska vi inte glömma!
Världens finaste fyller en månad idag!
Så nu är 28 dagar klara, och 72 kvar :)
