Dag 70
På sjukhus så fälls så många tårar.
Detta är ett sjukt. hus. svårare än så är det inte.
Det finns gånger då jag trott att väggarna ska äta upp oss,
och att vi ska bli slukade av långa vita korridorer.
Men vi står här, med alla fötterna på marken och andas.
Andas.
Att andas har för mig fått en helt ny innebörd.
Känslas av att finnas i ett vacuum och inte få luft,
den kommer jag alltid att dela med Tobbe och min Bobo.
Men som sagt, vi är ju här nu.
Vi finns och vi lever. Vi tar oss an utmaningar som känns så självklara.
Och Bobo gör det med Bravur!
Han är helt och hållet CPAP fri nu!
Killen beslutade sig för ett par dagar sen att det fick vara nog.
Nu är det bara syrgasgrimman och sondmatningen som vi ska besegra.
En dag i taget, och ingen stress alls. Bobo väljer själv i vilken takt!!
Igår var en stor dag, då klädde vi på honom för första gången.
En pyamas som han fått av tant Nettan fick bli premiären,
för det var ju ändå kväll :)
Och sen, helt sonika så fick vi rulla in Bobo till vårat rum.
VA???
Skulle vi? Få ha hand om honom själv? En liten stund??
Ni vet den där känslan när man fått sitt körkort,
och man kör bil, ensam, första gången.
Den känslan och gångra den med hundra :)
Så känner nog alla nyblivna föräldrar när dom
tar hand om sin lilla för första gången,
men för oss så är det speciellt att det skulle behöva ta nästan 10 veckor :)
Vi satt på rummet, med Bobo i vagnen mellan oss, stirrade på hans bärbara
lilla andnings dator, som visar hur hans puls och syresättning är.
...och så satt vi bara en lång stund.
Viskade, klappade, fnissade, och mös.
"Får jag ta upp honom?" frågade jag Tobbe...
"vågar vi det???" svarade han.
OCH ATT VI VÅGADE!!
Jag höll honom, vyssjade honom, och gullade med honom,
sen var det Tobbes tur. Snacka om lyckliga föräldrar ;)
Vi pratade med en läkare här i Jönköping idag,
han vågade gissa, väldigt svävande sådär,
att vi INTE kommer behöva syrgasgrimman med oss hem.
HÖR NI DET!!
Kanske ingen grimma hemma!!
Jösses, dessa goda nyheter alltså.
Om jag gråtit av oro, och rädsla innan på detta sjuka.hus.
Så fälls det tårar nu också. Men av Lycka.
...och det är inte fy skam!!
2011-04-13
12:26:08
HURRA säger jag. Blir så himla glad när jag kommer in på din sida och får läsa att allt går åt rätt håll. Finaste lillkillen och tappraste föräldrarna. Håller mina tummar att ni slipper grimman. Sköt om er och en extra varm vårkram från vår Hugo till Bobo. Du ser jättefin ut Jenny:)
Kram Ote/Radhusfruar.blogg.se
gud så liten! :)
Här fäller jag också tårar av lycka!! Är så fantastiskt att få läsa om era framsteg, bästaste Bobo han är ju helt grym ju!! Och tänk att ni kanske slipper grimma, det är ju underbart att en läkare åtminstone gissat detta :) tiden får utvisa men visst är det härligt!! Massa massa varma kramar från oss
Åh, lille gubben. Lyckotårarna rinner. Vilekn söt fot ;)
Gud vad vackra ni är!!
Vad stor och duktig han har blivit, han är allt en liten kämpe!! Jätte kul att läsa om er.
Absolut finaste och stoltaste mamman jag vet! Och finaste och duktigaste lilla kämpen! Massa kärlek <3
Underbar bild på er, blir alldeles varm inombords :)
Glädjetårarna rinner ner från min kind. Världens underbaraste unge!
Några fina ord till lille Bobo
Fem fingrar ska skydda dig
Ett är månen
Ett är solen
Ett är polstjärnan bak' molnen
Ett är hopp och ett är tro
Handens fem fingrar Vaggar dig till ro..
Nu är ju inte jag poetiskt lagd, jag har stulit dessa ord av Peter Lemark. Men jag tycker orden är så fina och fina ord vill jag ge till lille Bobo..
Kämpa på lille pöjk!
Stor kram till Bobo, Jenny och Tobbe
Så fint att få läsa om er! Så duktig han är Bobo, och så stor han har blivit. Ta hand om er!
Hej Jenny! Blev så glada när vi hörde du väntade bäbis, omtumlande att nu läsa om er resa, dina kloka ord, ert mod och beslutsamhet att allt ska ordna sig - vilket det gör till slut! Många kramar från oss alla!
