Dag 103
Bloggtorkan lyser med sin frånvaro, och tiden ska jag säga.
Jag har blivit småbarnsmamma, och då hinner man inte ränna
till datorn stup i kvarten sörrni :)
Förra veckan var väldigt märklig måste jag erkänna.
Tis till ons så åkte jag hem till huset och bara njöt igen.
Sen tillbaka till Ryhov, och den äckligaste magsjukan drabbade mig,
INNE PÅ NEO.
Inte så superpopulärt.
Det var ju bara att hiva in sig i bilen och köra tillbaka till
Tranås igen. Karantän i 48 timmar löd dommen (utöver att spy)
och sen på lördagen fick jag komma tillbaka till Neo igen.
Den sorgen. att vara ifrån Bobo ofrivilligt.
Den var hemsk.
Till på köpet också då jag redan VARIT hemma för att vila mig lite...
konstigt.
Ja, nu har alltså över hundra dagar gått,
och min kämparglöd har lagt sig.
Alltså den finns ju där,
men det kvittar om jag kämpar tyst eller ivrigt,
dagarna går ändå, en i taget, hur man än bär sig åt...
Men jag räknar inte nu, orkar inte se ett hemdatum som flyttas fram.
Jag tar det som det kommer ni i stället...
Tankarna har stillat sig i mitt huvud nu.
Allt det sorliga och otäcka som hänt oss, kommer tillbaka.
Jag försöker vika i ordning tankarna,
och placera in dom i fina fack,
och vika dom så fint att dom aldrig kommer välla upp och över igen.
Men dom knackar envist på insidan av min panna. nu. och då.
"du borde prata med någon" sägs det ibland.
Men varför?
Vem ska man prata med?
och hur skulle det hjälpa?
Jag har ingen jobbig barndom att ta itu med och jobba på,
inga trauman som jag kan påverka eller tänka mig egenom.
Den här icke graviditeten och dom fyra månaderna efter som följde,
dom kommer ju alltid se likadana ut. Dom kan man ju inte "prata" bättre?
Det går inte att orda och jobba sig fram till ett annat resultat?
Aja, det finaste i hela kråksången är ju såklart att det är värt det.
Bobo är värd alla tårar och all oro som jag haft och fortfarande har.
Jag fick ju världens finaste pojke!
2011-05-16
12:11:03
Hej Jenny!
Följt dig på avstånd. Du vet ej vem jag är men vill skicka lite styrke kramar till dig. Det kommer tillbaka här också lite då och då. Speciella datum, när man är nere eller när som.
Tycker du är en stark, modig person som klarar av att vara så öppen i om allt i ditt liv. Du kommer att komma ut på andra sidan ännu starkare jag lovar fast att dagarna känns som veckor och att det är jobbigt.
Hoppas ni snart får njuta hemma med Bobo...tänke att det blir en dag mindre varje dag!
Kram
Jag beundrar er, 100 dagar, det är länge.. Den dagen ni kommer hem (för det gör ni, även om det inte känns så för tillfället), så kommer det komma dagar då ni saknar den här tiden i Linköping o Jönköping, kanske låter konstigt, men jag tror det kommer bli så.. Inte sakna de jobbiga stunderna givetvis, men människorna runtomkring, och kanske kommer ni även sakna "livet i en bubbla" ibland.. =)
Jenny *ler lite nu haha vet du när du flyttade bloggen så skulle det absolut inte bli nån *graviditetsblogg om barn å grejjer :). Kram å vafan sånt där klämkäckt å skit som alla skriver... choklad antar jag inte behövs till din röv i dessa dagar... och behöver du tips på vaggvisor å annat snuskigt hör av dig.
Kram
/M
Och inser dilemmat att Alva var inloggad :) *ASG.
En skrattandes och glad...
/M
Älskade Jenny. Allt i livet är då inte lätt, och man måste bearbeta det. Dessa 100 dagar har du kvar i huvudet hela livet, och säkert lika många frågor som undrar hur det här kunde hända er osv.
Man kan behöva perspektiv på saker och ting och prata med nån som man inte känner och kan sånt här. Det ändrar ingenting men det kanske kan få dig att acceptera allting och se nånting bra av allt.
En fördel som jag kan tänka mig är att din mammaroll satt sig på spel. När Bobo är 2 år och ramlar och skrapar upp knät grips du inte av panik. För sånt händer barn!
Jag är sååå imponerad och längtar efter er så!
Älskade Jenny. Allt i livet är då inte lätt, och man måste bearbeta det. Dessa 100 dagar har du kvar i huvudet hela livet, och säkert lika många frågor som undrar hur det här kunde hända er osv.
Man kan behöva perspektiv på saker och ting och prata med nån som man inte känner och kan sånt här. Det ändrar ingenting men det kanske kan få dig att acceptera allting och se nånting bra av allt.
En fördel som jag kan tänka mig är att din mammaroll satt sig på spel. När Bobo är 2 år och ramlar och skrapar upp knät grips du inte av panik. För sånt händer barn!
Jag är sååå imponerad och längtar efter er så!
Söta fina Jenny jag har tyvärr inga goda råd och inga kloka ord som kan lindra din smärta men jag tänker på er och skickar styrkekramar som jag hoppas att ni känner av. Kramar i stora lass
