eketorp

Idag var första gången som vi såg dig.
En liten liten krabat, som spexade, smackade,
la armarna i kors bakom huvudet, och sträckte på benen.

Den starkaste och finaste bebisen som vi sett.

Barnmorskan såg ut att tycka det samma.
Hon sa det inte rakt ut.
Men hennes blick verkade säga att du var en riktig A bebis.


Nu har jag haft dig i magen i 13 veckor.
Du är så liten, men har redan gjort ett stort märke i mig.
Inget som syns. Men platsen i mitt hjärta som du tagit är så stor.

Min kärlek till dig rymmer så mycket redan.
Självklart all den där glädjen,
men också en suck då och då,
över att du jävlas så dant ;)
(och du har du inte ens börjat sparkas ännu *ler*)

Jag minns så väl den där längtan efter dig,
oron att kanske inte kunna vara mamma material.
Rädslan över att du kanske aldrig skulle komma till oss.

Den där natten minns jag så tydligt,
då jag helt utan förvarning sprang till toaletten för att spy,
och började fundera på varför...
I vild panik så gjorde jag lilla testet,
och dundrade in och väckte Tobbe.

"hur många steck är det här??
Hur många SKA det va?
VAD betyder det???"

Vi tittade på varandra där och då,
och såg en blivande mamma och pappa.
Och kunde inte varit lyckligare.

Nu kommer det komma andra oros moment.

Nu oroar vi oss för nästa ultraljud,
kommer allt stå rätt till då?
Måtte allt gå bra hela vägen.

Sen kommer vi oroa oss över att du inte ska trilla,
att du inte ska slå dig, att du inte ska sätta i halsen,
att du inte ska slå kompisarna på dagis.

Men denna ljuva oro säger jag bara.
Den är SÅ välkommen.

DU är så välkommen.