eketorp

Idag är dagen då jag och nya bloggen ska ge oss till känna!!


Phu, det har hänt så mycket sen sist.

Vet inte riktigt var jag ska börja faktiskt.

Hursomhelst så ska ju fyra i familjen,
bli FEM om allt går som det ska. (glöm aldrig att vi har två hundar också!)
Hua, man måste ju ändå tro, hoppas och utgå från allt kommer att gå bra!

Detta är det finaste jag varit med om,
vetskapen om vad som håller på att hända,
att man delar något som är så litet, men som är så STORT!!


Detta kommer aldrig att bli en gravid, eller en mamma blogg,
det behöver ni inte vara oroliga för.
Men om jag får tillåtelse av sambon,
så skriver jag gärna lite om våra upplevelser, då och då.
Och då är inte min tanke att skriva om enbart det söta
och fina och härliga, utan lite som vår verklighet är.
För jag har en känsla av att det kommer komma en dag,
då vi kommer ställa oss frågan "vad fan har vi gjort??"
Självklart kommer jag skylla allt på Tobbe då :)


Faktum är att dom första 4 veckorna nu var en plåga.
Illamående och toalett besök dagarna i ända.
En spya inför publik, och många många lögner om
dålig mage och matförgiftning ;)
Dessa veckor resulterade till slut i ett besök på Eksjö
sjukhus, med dropp i två dagar.

Hur galet är inte det?
Snacka om näringsbrist då ;)


Men den lilla vackra har det aldrig varit någon fara med,
den unnar och göttar sig och har the Time of its life.
Nä, det är bara mamman som håller på att få ett psykbryt då och då ;)
Det som har gjort mig trygg, är när många säger att det är BRA
tecken om man mår illa och spyr, att det är en stark
och trygg graviditet då. Det har verkligen värmt oss mitt i allt jobbigt.

Det var här någonstans som vi kände att vi ville berätta vad som pågår.
Även om det är i tidigaste laget, så kände vi att
det började tisslas och tasslas, och framför allt så
kände jag att några var kollegor oroliga för mig.
Jag hade varit hemma från jobbet mycket,
och tillslut hamnat på SJUKHUS...

Då kändes det naturligt att ge en god nyhet,
och dessutom få vara säkra på att få berätta själva,
innan dessa rykten hade bitit sig fast i vänskapskretsen ;)



Så det där med att detta är den finaste tiden,
att man ska njuta och bara "vara",
det har känts lite som bullshit från min sida.
Det är inte det minsta gulligt än ;)
(men det är angenäma bekymmer.
Det kommer ju vara värt allt detta i slutändan)


Nä, jag kan absolut säga att den här lilla (LILLA) underbara klumpen i magen,
som har gjort mig till världens lyckligaste redan gjort mig
grå hårig och förtvivlad stundvis ;)

Så härmed har jag gett vår lilla bäbis utegångsförbud första gången.
7 månader slår vi till med så det svider ordentligt.
Ungen måste lära sig att veta hut ;)

By the way,
för att illustrera hur liten, eller stor den lille är
så har jag fått det förklarat att den är som en liten rosenknopp.