GOD JUL
Efter 81 dagar på sjukhus så åkte vi hem.
Det låter så lätt, och så längesen.
vi har varit hemma nu, i drygt två veckor, och har faktiskt kommit in i en vardag. Julen är framme, barnen är friska, Tobbe jobbar litegrann, och jag bara ÄR. Det känns så skönt att vara hemma. Att livet kunde få börja på riktigt igen.
Tusen tack till alla som på ett eller annat sätt
hjälpt oss. Genom en tanke, genom en kram, ett sms, barnvakt, sköta om huset, ha överseende med ett krångligt dagisshema, köpa blöjor, handla pyjamas, vattna blommor. Små presenter skickade till sjukhuset, att ni läst bloggen och brytt er. Alla underbara läkare, sköterskor och vänner på sjukhuset. Som vi skrattat och gråtit tillsammans.
Och det största tacket till världens bästa sambo och pappa. Tobbe har varit en klippa. Han jobbar så fantastiskt bra i motgång, och utan honom hade jag rasat ihop. Han har skött allt hemma, tagit med Bobo och åkt och badat, åkt till busfabriken, lekt, städat, skött hämtning och lämning på dagis. Handlat och lagat mat. Och hela tiden varit stark och kämpat med ett leende på läpparna och varit lugn.
Jag har haft sån tur att han och barnen har valt just mig att dela livet med. Jag är så tacksam!
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!!
2013-12-20
14:14:35
Hej Jenny
Detta är ett brev till mig själv. En liten reflektion om hur man ändras och hur det ligger en tjock förväntan över framtiden. Min förväntan...
Idag gråter jag alla tårarna på samma gång.
Gråter för att kunna sluta gråta någongång.
Tårar för graviditeten och förlossningen, för månaderna och för Villes start.
Jag gråter för allt man inte kan planera, och för orättvisan och kärleken.
Jag känner mig lite annorlunda nu.
Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag känner inte igen mig, och jag skrämmer mig. Det känns som att jag är på min vakt. Att jag bara vill rå om mitt egna. Inte höra om annat inte prata med andra. Som om jag har ett par solglasögon och en keps på mig och bara går rakt fram. Från A till B
Jag vågar mig inte på den där ordentliga utomordentliga lyckan än. Jag är inte rätt person att bära den Just nu. Lyckan blir som en skål som jag är för rädd för att tappa. Finns det någon som snubblar över något så skört så måste det vara jag.
"Vad skönt för er, som gått igenom detta en gång förut, ni kan ju det här nu?"
Ja. Och jag minns. Jag minns hur hjärtat stannade när vi väl kom hem. Hur allt genast kom tillbaka, som en pisksnärt rakt över ryggen.
Och jag som bara ville vara glad och tacksam då? Jag som bara ville andas ut. Det är en konstig känsla. Att mötas av en liten sorg, när man väntat sig en ren och skär lycka
den här gången är jag orolig redan innan.
hur sjutton ska det bli att komma hem?
Hur kommer allt gå? Hur kommer vi må?
Sorgen över Wilma som hela tiden varit pausad.
Och att komma hem. Till henne. Fast hon inte finns där. Allt som ska uppskattas och ha till varas på.
Men jag ska också skriva och påminna mig själv att saker ändras. Man glömmer, gömmer och lägger undan. Vissa saker åker upp på vinden fortare än andra. Men jag vill, för min skull, kika lite extra på allt, en gång till, innan jag stuvar undan. Jag vill inte förneka dom här perioderna. Men jag vill inte dras med dom. Jag vill släppa, lätta på trycket och gå vidare. Titta upp, ta ett djupt andetag och bli lugn igen. Att bli trygg och härlig, och tacksam.
Varför skriver jag då det här? Vem berättar jag det för och framför allt varför?
Jag vet faktiskt inte. Känslorna är absolut sanna just nu, och ibland glöder min penna sin egen väg. Jag har alltid hållt mig nära bokstäverna när jag krisat, och litat på dom. Dom är mina finaste vänner när jag inte kan prata. När jag inte kan berätta och tala om. När jag spelar en roll, eller bygger en fasad så håller dom mig till sanningen. Dom lägger sig svart mot vitt i rader och stannar där. Som ett vittne. Tills en annan Jenny läser, en klokare Jenny som lever om flera år.
Det är nog henne jag skriver till. Och för barnen. För Bobo och Ville. Dom ska veta att livet känns, och att man får känna. Dom ska veta att det finns ett liv och känslor hos oss alla. Och i det livet, där finns inga "rise"filter. Där står det inte färska blommor på bordet. Där är inte allt vitt och fräscht och fullt av vita tandrader.
Nej här står vi. Här står vi och glöder allt vad vi kan. Vi gråter för att vi ska kunna skratta och vi har tråkigt ibland för att uppskatta det roliga. Men vi kommer alltid stå tillsammans. Och det kommer bli så bra, och så kul, och så härligt.
131203-
Dag 78
Ju närmare du kommer, ett utsatt mål, ju tröttare blir du.
Ville behöver ingen mer syrgas nu.
och hans övervak, sauturationsmätare och elektroder är borta. I morse drog han ur sin sond själv, och nu ska vi amma och flaska honom. Amningen är ingen enkelt match. Men jag håller mina tummar för att det ska klicka snart!
Jag fick ett mail igår som stärkte mig. Som fick mig att inse att det vi pysslat med på sistone med Ville och 2011 med Bobo inte normalt. Det är inte såhär det ska gå till.
Jag blev berörd och tacksam. Rörd över hennes mail, och också väldigt stolt över alla alla fina människor som stöttat oss på ett eller annat sätt.
Mailet fick mig att tänka till. Att fundera lite.
Ibland blir jag förtvivlad över att ingen tycks helt och hållet förstå vad vi har kämpat och vad vi har haft att tampas med med dom här två underverken vi har. Och ibland så lugnar jag mig, och inser och försvarar, att det inte är någon annans resa att begripa egentligen. Men det känns så skönt när någon skriver och förstår att det vi gör inte varit en enkel match.
Det finns stunder då jag, utan att vara särskilt religös, både har bett och trott på Gud under dom här resorna. Jag vet inte om det är av förtvivlan eller av tro, men det har hjälpt mig.
Nu sitter jag på ryhov, i sluttampen av den här resan. Det är nämligen så att vi ska få åka hem. Om några dagar kommer jag förnodligen att sitta i min egen soffa med min lilla familj och njuta. Jag är så lycklig, stolt och tacksam.
Tack Anna. Ditt mail gjorde mig så lycklig och stark. ❤️❤️
Dag 71
amningen, syrgasen och den obeskrivliga lyckan
Nu har vi färdats dag och natt mellan hopp och förtvivlan. Nu står nästan bara hoppet kvar.
Hoppet och ljuset.
Vi hoppas. skrattar och ser en början på vårat nya liv.
Vi ser inget slut. Det är inte så jag utrycker mig.
Utan, vi det en ny sorts början...
Den här sjukhusvistelsen är inget jag önskar ogjort. Det låter konstigt. Jag önskar inte någon annan i hela världen att leva genom dessa dagar. Dom har prövat mig, och min familj, det har rivits och gjort förbannat ont, absolut. Men med så fina barn vid min sida, så blev allt ändå så fantastiskt bra.
Ville är nu tio veckor gamal. 47,5 cm lång och väger 2870gr. Det är helt fantastiskt hur han vuxit.
Han har även vuxit inuti. Den senaste veckan har det hänt så mycket gott, att vi haft svårt att hänga med. "Skämtar dom nu???" har vi undrat och frågat varandra... "Menar dom allvar??"
Från att vara helt och hållet fast vid sin högflödesgrimma förra söndagen, så föreslog Tobbe att vi skulle ge Ville chansen att testa den vanliga syrgasgrimman. Läkarna gick med på Tobbes förslag och lät ville prova förra måndagen. Först 3 timmar. Sen 4 timmar på tisdagen, sen efter ork under dagen i onsdags, sen även under hela natten till torsdagen. Va?? Gick det så bra?! Hände det där??
Sen några dagar med yttepytte lite syrgas i grimman under helgen, och natten tills idag så har han inte behövt någon syrgas alls i princip. Bara små korta stunder då och då.
(Detta kanske är lite halvknepigt att förstå för vem som helst. Men tro mig när jag säger att det är snabba framsteg!)
Sen har vi tagit stora steg med "amningen".
Det ska ni förstå, att det är då rakt ingen enkel match att pumpa brösten i såhär många veckor, att hålla igång produktionen. Att faktiskt kämpa var tredje timme i sorg och förtvivlan, och att inte ge upp. "Du måste vila Jenny, slappna av, inte oroa dig, ät ordentligt, få frisk luft och inte tänka så mycket på pumpningen" Allt detta är lättare sagt än gjort faktiskt. Även i mina lyckligaste dagar i livet, skulle det säkert varit svårt att få till en pumpning utan att oroa sig. Men som jag har kämpat för att ta oss hit. Det slår jag mig själv på axeln för faktiskt. Där tänker jag aldrig ta hänsyn till någon jantelag ska ni veta ;)
Vi började alltså för någon vecka sedan att lägga Ville till bröstet, och dag för dag har han förstått och orkat mer och mer. Vi hör hur han äter, och vi klurar och gissar hur mycket han får i sig, och hur mycket vi ska sonda till varje mål. Ibland är han vaken och är hungrig, ibland sover han sig genom hela mål. Men vi är liksom på banan nu. Vi är absolut med i matchen för att få till en fungerande AMNING!
... Och som rubriken lyder idag.
Den obeskrivliga lyckan.
Efter ronden idag, säger sköterskan:
"Ni får nog förbereda er på att åka hem tidigare än ni tror"
Vad det betyder mer exakt,
det tänker jag inte våga mig på att spekulera i. Men jävlar i min lilla låda vad gl'a man blev!
Dag 57
Tiden, avundsjuka och syskon kärlek.
Nu nu har vi varit här i åtta veckor och en dag. Vi Har sett en höst komma och hälsa på och nu vara påväg någon annanstans. Vi vinkar åt en vinter, kom vi är redo nu.
Det finns så många varianter på familjer här på Neo. Långliggare, tillfälliga Gäster, extrema prematurer och fullgångna barn med komplikationer. Det farligaste man kan göra här är att tävla. Det är farligt att jämföra och att någonsin tro att man har det värst.
Vi är så jävla lyckligt lottade. Vi är så medvetna om det. Och dagar som idag, då jag är laddad och kan flytta berg och skratta. Då njuter jag över all TUR vi har haft.
På Ville fronten så händer det inte så hejdundrandens mycket. Han vilar sig i form, äter vilar och växer. Det är så han ska jobba nu ett par veckor. Kämpen. (Väger 2335gr idag)
Men idag vill jag berätta om Storebrorsan.
Han som hamnade mitt i ett kaos den 16sept.
Han som hållt ihop oss. Hela familjen. Bobo vet inget om att bryta ihop. Han krashar inte. Han vill leka, skratta och äta mat. Han tar inte hänsyn till dåliga dagar. Och det är han jag har att tacka för att dom här veckorna gått. Han är så himla stark, och förstående. Han har burit oss. Det finns tillfällen då man fått rycka upp sig, så vansinnigt mycket. På't bara. Kör med traktorn mammaJenny. Känn inte efter just nu. Bara lek. Skratta!! Skratta sa jag, fast det var så svårt och kroppen bara ville bryta ihop i ett gråt. Bobo. Du har vaggat oss till ro, flera gånger i ditt liv, än någon pojke ska behöva. Jag är så stolt över dig. Och så tacksam att du ville komma till just oss.
Bobo är klok, han bryr sig om sin lillebror. Bär hans mjölk till kylskåpet, klappar på honom, pussar på honom, visar honom sina bilar och leksaker. Vill säga godmorgon och godnatt, och visa upp sin nya klocka. Personalen här på Neo ser Bobo, och månar om honom. Uppmuntrar honom att vara storebror och har aldrig någonsin gett oss blicken att det är fel att ha honom med. Det är svårt för en 2,5 åring att viska och vara stilla, och ibland måste han få gå lite bananas han också, och då är det bara för en lillebror att vänja sig lite ;)
Sen är det ju också fantastiskt isig, att många av personalen har tagit hand om Bobo som prematur också, och lyckan i att se hur bra det blivit, är nog lite speciell för personalen också.
jag är så mallig och stolt över stolt över dom här grabbarna att alla ord är så små. Jag älskar dom och vill skryta om dom 8 dagar i veckan. 7 är för lite.
Dag 53
Paniken, hopplösheten och skämset
jag skäms.
jag skäms för att jag inte kan bjuda på mitt vanliga jag. Att inte kunna vara sådär sprudlande och lite halvhärlig som jag kan vara ibland.
jag förstår om ni tröttnat på vår resa, tröttnat på allt jävla tjat om neonatalavdelningen och mina upplevelser här.
Vi befinner oss nu i någon typ av gråzon. En ganska stilla period då tiden bara ska gå. Ville ska växa och hans insida mogna. Det är lätt att bli otålig, att vilja mera, att bli, rent ut sagt förbannad ibland. Jag tror och hoppas att det är ok, att det är en del av den här resan. För jag minns det såväl från våren 2011...
Ville är idag 33+5. Han väger 2070, och börjar sakta sakta träna ur sin CPAP. Tanken var att han skulle prova en "högflödesgrimma" idag, men han var för trött. För svajig och inte alls med på noterna. Detta kan bero på tusen anledningar och vi funderar över varför han har en dålig dag just idag? Är det magen som krånglar? Blev han trött av att ligga på rygg? Han en infektion i kroppen? Har han samlat på sig vätska? Blev han trött av att ligga vid bröstet och prova (PROVA) att amma? För mycket mat? Jobbig ögonundersökning?
Ja, det är mycket som spelar roll för en Ville.
Sen grubblar jag på MRSAn, över pungbrocket, lilla blåsljudet på hjärtat, synen och hörseln. Men samtidigt så vet jag att Ville har haft tur. Jag vet det. Men det är också några lösa trådar som hänger och fladdrar i min hjärna, som jag omöjligt kan släppa ändå.
Jag längtar hem så mycket nu. Längtar efter att rå om storebror Bobo, och ge han all den kärlek trygghet och närhet som han förtjänar. Jag är ledsen över att jag inte hade tiden, orken eller ens inspirationen att fira Tobbes födelsedag. Vi träffades i 20 minuter på ryhov och bara bytte bilnyckel och två pussar. Sånt är också smärtsamt.
Det är så dimmigt nu, och orken lyser med sin närvaro. När fan ska jag, mamman, rycka upp sig?
Som sagt. Ge mig ett par dagar, så kommer jag igen. Då känns allt säkert lite bättre. Det är så neo jobbar. Några bra dagar, någon sämre, sen en topp, och absolut någon djup jävla dal emellanåt också. Den dalen ska man för guds skull inte tro att man slipper undan ;)
Dag 42
Här kommer ett sprudlande inlägg. Ett sånt där härligt som får mig att le, och kanske dig också.
Ville mår över förväntan bra nu. Efter en kämpig start med många orosmoln, så har han lagt sig på en underbar nivå, där det mesta flyter på.
Han väger 1708gr, sondmatas med 39ml var tredje timme, han bajsar, han kommer ihåg att andas och under små förtrollade ögonblick så kikar han på oss.
Stora mörka ögon som orkar och vill se. Som är nyfikna och tar sig friheten att lägga energi på det. För en vecka sen var han så trött av att bara försöka komma ihåg att andas att det inte fanns utrymme för att se.
Stundvis så behöver han ingen syrgas alls, men däremot så är han i behov av "trycket" i lungorna som CPAPen ger.
För dig kanske det inte låter så konstigt, men idag när han åt, och hickade samtidigt, och ändå klarade sig utan syrgas, då jublade vi här. Samma sak när han klarar av att få en ny blöja, och ligga på rygg en stund utan syrgas. Det är såna saker som har varit extremt jobbiga för en liten Ville.
Läkare och sköterskor har normalt sett spetskompetens på neo IVA avdelningar i att INTE ge falska förhoppningar. Jag vet inte hur många gånger man fått till svar "ja det är så olika från barn till barn" "det är mycket som kan hända" "det är svårt att svara på" osv osv
När allt jag vill veta är NÄR kommer han slippa CPAPen? Vilket datum kommer vi hem?
Hur svårt kan det vara att svara liksom? ;)
Men under ett läkarsamtal här om dagen så fick jag höra precis vad jag ville höra.
"Ni kommer hem till Jul"
TACK Karin. Det var faktiskt bara det jag ville veta! <3
Dag 27
den här jävla hösten alltså.
Nu har prövningarna visat sitt fula tryna en gång för mycket. Du räcker det.
Vi blir anfallna från höger och vänster, och den här familjen som kan så mycket om att kämpa och ha otur, den orkar inte en grej till nu. Den orkar knappt allt som är redan nu.
Men vi försöker fokusera på sånt som är det viktigaste i livet. familjen. Tobbe, jag, Bobo och Ville. Vi har så mycket att glädjas åt. Och vi har varandra. Jag har märkt att jag älskar mer i motgång. Mitt hjärta slår högre och min tacksamhet över små, små saker gör mig så stolt.
Men min blogg handlar om Ville just nu. Om en liten krabat som fyller fyra veckor på måndag, och som idag är "30" veckor gamal "I magen"
Just nu så kämpar han med sin mat. Att äta tolv gånger på ett dygn, 22ml, med sond givetvis. Det verkar gå bra. Men jag minns också hur jobbigt det var för storebror att äta...
1420 gr väger han nu, och det är så skönt att se att han blir större. Att lungorna växer och har större yta att syrasätta sig med. Väx min lilla kille. Väx.
Han varierar lite i sitt syrgasbehov, allt mellan 27% till 45% har vi sett dom senaste dagarna, och jag hoppas så innerligt att vi kan smita förbi alla eventuella infektioner. Att vi kan lura dom och växa och fokusera på annat.
kärlek
Dag 17
Dom fina dagarna, sorgen och ilskan
"man får inte mer på sina axlar än man orkar bära"
Det är fint. Det låter rättvist. Men det är rent och skärt ljug mina vänner.
Der har hopat sig så många olyckor över den här lilla familjen på sistone, att musten liksom runnit ur mig. Jag går på en sparlåga och släcker små bränder. Kippar efter luft och överlever.
Vår fina prins mår bra, det är inte hos honom vår sorg vilar just nu. Och det är angenämt. Han har det ganska bra, och piggar på sig. I morgon planeras en flytt för Ville och oss, hem till vårat län, till vårat sjukhus som vi tillhör. Och det kommer gå bra, och kommer bli bra.
Men när dagarna med Ville strålar, och vi laddade våra batterier så hade vi ingen aning om vad vi skulle behöva tampas med. Man vet aldrig vad nästa dag har att erbjuda gott folk.
Samtal fram och tillbaka igår, panik, rädsla och hjärtekross. Min fina fina vovve Wilma, mådde inte bra. Undersökningar hos veterinären visade att hon hade ont, att hon inte mådde bra. Att hon ville vidare. Hon var klar här. Hon hade stöttat och tröstat mig nog. Nu var det dags för mig att bära min lycka och sorg själv. Hennes päls går inte att trösta sig i mer. För hon finns inte här mer.
Hennes skutt och kärlek vilar i mitt hjärta nu, hennes pussar och blickar har jag bäddat in och lagt i mitt finaste rum. Hon har det bättre nu, på sin favorit kulle, i stugan, med solsken varje dag.
Men jag är kvar här. Utan min bästa vän.
På 9,5 år hinner man dela så mycket. Jag växte från att vara en flicka, till att bli en kvinna, Och hon följde med. Trogen och lojal. Hon fann sig, och stöttade genom Dom härligaste och regnigaste dagarna jag haft. Wilma min Wilma. Det gör så ont.
Jag åkte hem från sjukhuset igår. Hem för att landa. Men jag är mer vilsen nu än innan. Vissa saker tar tid att ta till sig. Man hör ord, och meningar, men det tar en tid innan dom blir verklighet. Jag önskar så att jag kan samla alla mina känslor kring Wilma och ge henne egen tid just nu. Att hon får sörjas som hon förtjänar. Men jag vet inte hur det ska gå till.
Och sen kom ilskan.
Mellan tårarna för Wilma, och kärleken till Ville, så är jag så himla arg. Arg över orättvisor, och mått som är rågade. Bägare som är fulla, och ilska över hur fan det är tänkt och planerat.
Ge den här familjen lite ro istället för oro, styrka istället för motgångar, och medvind istället för kaos. Tack.
Kärlek.
Dag 13
Lilla dagarna av kaos.
jag vet inte i vilken ände jag ska börja, vad jag ska skriva, vad jag bör utesluta, och om ni någonsin kommer förstå.
I onsdags kom dagen då Ville skulle operera det där kärlet "Ductus" som inte ville sluta sig av två olika mediciner. Torax gänget, narkosläkare, Villes läkare och sköterskor tog hand om honom, och såg till att operationen gick bra. Vår oro gjorde så ont, och narkosen och operationen tog på allas krafter.
Men Ville klarade av operationen med bravur och vi kunde andas ut.
På torsdagen så hade prinsen det kämpigare, ångest och oro i kroppen, mer syrgasbehov och en massa annat strul. Inget oväntat, men jobbigt för Ville och för oss att se på.
Sen fick vi en typ av chockartat besked.
En läkare trippade in på mitt rum, och berättade att vår älskade Ville är bärare av en multiresistent bakterie. (MRSA) Hans rum är märkt som "smittat" inga andra barn får nu flyttas till eller ifrån hans sal. Var detta kommer ifrån är omöjligt att svara på, och trots att jag fått detta förklarat för mig så många gånger nu, så blir jag inte rikitigt klok på situationen.
Tobbe, jag och Bobo har också testats, och kommer få svar på om vi är bärare av bakterien också.
För oss tre, är det ingen fara på taket, inte ens om vi skulle ha smittan, det är bara lite extra noga med hygien osv. Bobo får gå på dagis och leka med kompisar, och vi vuxna tåls fortfarande att kramas och bli klappade på.
Men vi är extra oroliga över Villes situation. Han är alltså inte sjuk av smittan, utan vi vet om att han har bakterien på sig, och är måna om att den inte sprids vidare.
Vi är alltså inte smittade med pesten, även om det stundvis känns så. "Här kommer dom med MRSA!!"
suck... Inte vad vi behövde.
men idag, lördag så är läget för Ville lite bättre. I natt tröttnade han på respiratorn och fick återigen prova på CPAPen. Det går bra än sålänge, och vi gläds åt det. Men han har fortfarande inte bajsat sen i tisdags, han är fortfarande skuvig och ängslig i kroppen. Stackars liten.
nu ligger han på pappas bröst en stund, det är tredje gången vi får hålla honom utanför kuvösen, och vi hoppas att lite närhet kan stilla både hans och våran oro litegrann.
Ja just det, sen har jag ju blivit FRIAD till.
Jag är världens lyckligaste och stoltaste fästmö, men lyckoruset kring detta har fått komma lite i skymundan ;)
mer info om den finaste mannen och frieriet berättar jag om en annan gång.
Dag 8
Sunda förnuftet, skammen och hejjarklacken.
Mitt sunda förnuft talar till mig ibland, hon talar till den där kloka Jenny, som begriper sig på och är klarsynt. Jenny förstår allt det där om att inte klandra sig själv, och har vett att förstå att hon har så mycket i livet att vara tacksam över. Tillochmed nu, så kunde situationen varit så oändligt mycket värre. Jenny pratar med sköterskor och ler ibland, hon kan skojja till det och glädjas åt små mirakel.
Men sen står jag här. Med allt det andra. Med skammen, skulden, ångesten och rädslan.
Skammen över att ge sina prinsar en sån väldigt dålig start i livet. Skammen att inte kunnat förmå mig att bära dom längre. En gång är en hemsk otur, och två gånger är bara för mycket för ett trasigt mammaego. Jag viskar till Ville. "förlåt att det blev såhär" och min kropps skäms i varendaste cell. När Ville försöker öppna sina trötta ögon för att kika. Så vill jag vända mig bort. Snälla titta inte här. Här finns bara skuld och självanklagelse.
Jag har fortfarande ont i magen efter snittet. Men ingen tablett i världen skulle ta bort det onda. Jag är överens med det onda nu. "Ha! det kan jag gott ha" tänker jag, och är glad för att det finns en verklig smärta i kroppen. Annars hade hjärtat gått sönder.
Ville kämpar på. Igår söndag, så var han trött och tagen och hade slarvat med andningen under natten. Han orkade inte med CPAPen, utan hamnade i respirator igen. Magen jobbar inte på som den ska, ductusen är fortfarande öppen, och sista dosen medicin för att ductus ska stänga sig gavs idag. Vi får avvakta någon dag, och hålla tummarna vi har för att VillePrinsen ska slippa opereras.
Men den där kloka och härliga Jenny, hon har något underbart att berätta. Det hände sig nämligen idag, att Ville hade en lugn kväll. Då han var stabil nog att sitta hos mig en stund. Det är alltså första gången han varit utanför kuvösen, och vi fått Hålla honom!! Jag satt "kängru" med honom i tre timmar, och min lycka var total.
Då spritter det till i kroppen, och allt det goda segrar för en stund. Det kommer gå så bra det här. Det kommer ta tid. Men tid, hopp och kärlek har vi i överflöd!
Tusen tack till alla där hemma som hjälper oss, både praktiskt och med små hejrop. Ni hjälper den här familjen så mycket att ni kan inte ana!
TACK!
Dag 5
Det finns så mycket man hoppas och drömmer och fantiserar om. Små mål, och stora mål. Ibland påminns man om hur skört det är med drömmar, hur viktigt det är med ett fotfäste och att inte sväva iväg.
Men jag är en drömmare, jag tror på mirakel och underverk. Goda saker händer goda människor, och även om jag absolut inte åker på en rak och plogad E4 så kommer jag också nå mål och skapa underverk. Vägen är krokig, dikena är djupa, och det är faktiskt inte skyltat särskilt bra. Men jag får lita på att den här vägen är rätt, och tro på att vi kommer komma fram trygga och säkra, förr eller senare.
Nu börjar vi bloggen igen.
Ett bloggande jag gärna hade sluppit, men som hjälpte mig så ofantligt sist.
Bloggandet om Bobo har hjälpt mig så många gånger om. Både då, och perioder efter då man grubblat, funderat och ältat.
Men nu bloggar vi om Ville. Ville som också har bråttom till världen. Varför det blir såhär, för mig och för oss, det vet man inte. Man har små aningar och funderingar, och vi hade en plan för att detta inte skulle hända igen, men den planen gick väl inte så vidare värst bra.
Ville föddes i måndags, i vecka 26+3 med dunder och brak. Från en känning kl 06, till ett akutsnitt kl 09.10.
1000gr stolthet och 36cm lycka.
Han är underbar och fin. Och likt bror så kan han kämpa. Han är envis och ger alla sina krafter under undersökningar. Visar inte hur ont det gör och hur plågad han är. Men sen. Efteråt. Så blir han svajjig och trött. Lille lille kämpen.
Läget var från början bättre än väntat.
Ville syrsatte sig under hela förlossningen, och var "förhållandevis" pigg under måndagen. Han började sin resa i respiratorn men mot kvällen så byttes detta mot CPAPen.
Sen har veckan varit upp och ner. Problem med ductusklaffen, att behålla maten, att bajsa, och att komma ihåg att andas. Allt detta som vi så väl känner till...
med all min kärlek. /Jenny
första badet och lite annat
Bloggen ligger och vilar i såna där treveckors perioder verkar det som,
sen hojtas det till att "nu får du fan uppdatera lite Jenny"
Och då är ju inte jag den som är den.
"Just haning in my gåstol, börjar ta mig fram och runt med den också,
men oftast så hamnar jag bakåt..."
Första badet var superkul. Men 30 minuter var nog liksom max vad man pallar med,
sen kliade ögonen och jag ville sova nästan hela dagen sen....
Försök till julkort. Gick väl lite sådär. Ska nog kolla runt efter en
tomtedräkt istället :)
"jag kan sitta själv!!"
"och på köpet så fick jag tydligen två fötter. himla roliga att leka med"
"Jag fick en Onepiece i present häromdagen, den är min och mammas favorit!"
"Äntligen så har jag fattat det där med MAT. In i munnen och SVÄLJA.
himla kul faktiskt, för nu exprimenterar vi med mat här hemma.
RisPure är det äckligaste jag vet, och PäronPure och gröt är det godaste!"
En dags mat kan se ut ungefär såhär:
250ml välling till frukost
Gröt och lite Pure till mellis
Spagetti och körrfärssås till lunch
250 välling som lite mellis igen
och kanske en flasta välling till innan jag somnar...
För övrigt så sover jag hela nätterna.
Iofs så lägger jag mig inte innan 22,
men då sover jag till kl 09 som minst.
Det funkar för oss, för mamma är tyligen inte så morgonpigg....
Hit med käket Gudmor!! :)
sen hojtas det till att "nu får du fan uppdatera lite Jenny"
Och då är ju inte jag den som är den.
"Just haning in my gåstol, börjar ta mig fram och runt med den också,
men oftast så hamnar jag bakåt..."
Första badet var superkul. Men 30 minuter var nog liksom max vad man pallar med,
sen kliade ögonen och jag ville sova nästan hela dagen sen....
Försök till julkort. Gick väl lite sådär. Ska nog kolla runt efter en
tomtedräkt istället :)
"jag kan sitta själv!!"
"och på köpet så fick jag tydligen två fötter. himla roliga att leka med"
"Jag fick en Onepiece i present häromdagen, den är min och mammas favorit!"
"Äntligen så har jag fattat det där med MAT. In i munnen och SVÄLJA.
himla kul faktiskt, för nu exprimenterar vi med mat här hemma.
RisPure är det äckligaste jag vet, och PäronPure och gröt är det godaste!"
En dags mat kan se ut ungefär såhär:
250ml välling till frukost
Gröt och lite Pure till mellis
Spagetti och körrfärssås till lunch
250 välling som lite mellis igen
och kanske en flasta välling till innan jag somnar...
För övrigt så sover jag hela nätterna.
Iofs så lägger jag mig inte innan 22,
men då sover jag till kl 09 som minst.
Det funkar för oss, för mamma är tyligen inte så morgonpigg....
Hit med käket Gudmor!! :)
long time no see...
Nu ska jag uppdatera lite.
Anledningen till att jag inte skrivit på så länge, är nog att jag haft mycket att göra.
Bobo har varit förkyld nu i nästan 4 veckor.
snorig näsa och rosslig hals. Har inte alls känts bra för mig.
(för mig?? det är ju Bobo det är synd om!!)
Efter två veckor så besökte vi barnhälsovården i Tranås och fick ventolin utskrivet,
och när inte den hjälpte efter ytterligare två veckor så blev det
en liten resa till barnaktuten på Ryhov. Ingen dramatisk resa alls även om AKUTEN låter otäckt,
men vi kände att han inte mådde bra.
Väl där så konstaterade som att han är svullen i luftrören och fick inhalera
ventolin två gånger på plats. Lille lille pojken.
Han hade också gått ner 250gr på fyra veckor vilket inte är så bra.
Men han har ju att ta av, så vi är inte oroliga :)
Han väger nu 8140gr och är 67cm lång.
Han har börjat vända sig från rygg till mage,
och är vi har börjat med smakportioner som typ är det konstigaste som finns tycker Bobo.
Han hajjar inte alls det där med att SVÄLJA, men vi gissar att det kommer med tiden :)
Skitroligt med mat i munnen, men vad fan ska man göra avét?
Racergåstolen är en favorit!
(gissa om jag höll på att skita ner mig en morgon när den började spela
av sig själv kl 06)
Tuppkam var det ja
armhävning 867 i rad :)
Anledningen till att jag inte skrivit på så länge, är nog att jag haft mycket att göra.
Bobo har varit förkyld nu i nästan 4 veckor.
snorig näsa och rosslig hals. Har inte alls känts bra för mig.
(för mig?? det är ju Bobo det är synd om!!)
Efter två veckor så besökte vi barnhälsovården i Tranås och fick ventolin utskrivet,
och när inte den hjälpte efter ytterligare två veckor så blev det
en liten resa till barnaktuten på Ryhov. Ingen dramatisk resa alls även om AKUTEN låter otäckt,
men vi kände att han inte mådde bra.
Väl där så konstaterade som att han är svullen i luftrören och fick inhalera
ventolin två gånger på plats. Lille lille pojken.
Han hade också gått ner 250gr på fyra veckor vilket inte är så bra.
Men han har ju att ta av, så vi är inte oroliga :)
Han väger nu 8140gr och är 67cm lång.
Han har börjat vända sig från rygg till mage,
och är vi har börjat med smakportioner som typ är det konstigaste som finns tycker Bobo.
Han hajjar inte alls det där med att SVÄLJA, men vi gissar att det kommer med tiden :)
Skitroligt med mat i munnen, men vad fan ska man göra avét?
Racergåstolen är en favorit!
(gissa om jag höll på att skita ner mig en morgon när den började spela
av sig själv kl 06)
Tuppkam var det ja
armhävning 867 i rad :)
bara bilder.
Jag är lite tom på ord faktiskt.
Jag har det bra, och är lyckligt lottad,
men mina tankar går oavrutet till den där lilla flickan jag känner,
som kämpar och har det tufft.
Mimmie hjärtat, du är så stark, jag tror på dig.
