eketorp -

Dag 17

Dom fina dagarna, sorgen och ilskan

"man får inte mer på sina axlar än man orkar bära"

Det är fint. Det låter rättvist. Men det är rent och skärt ljug mina vänner.

Der har hopat sig så många olyckor över den här lilla familjen på sistone, att musten liksom runnit ur mig. Jag går på en sparlåga och släcker små bränder. Kippar efter luft och överlever.

Vår fina prins mår bra, det är inte hos honom vår sorg vilar just nu. Och det är angenämt. Han har det ganska bra, och piggar på sig. I morgon planeras en flytt för Ville och oss, hem till vårat län, till vårat sjukhus som vi tillhör. Och det kommer gå bra, och kommer bli bra.

Men när dagarna med Ville strålar, och vi laddade våra batterier så hade vi ingen aning om vad vi skulle behöva tampas med. Man vet aldrig vad nästa dag har att erbjuda gott folk.

Samtal fram och tillbaka igår, panik, rädsla och hjärtekross. Min fina fina vovve Wilma, mådde inte bra. Undersökningar hos veterinären visade att hon hade ont, att hon inte mådde bra. Att hon ville vidare. Hon var klar här. Hon hade stöttat och tröstat mig nog. Nu var det dags för mig att bära min lycka och sorg själv. Hennes päls går inte att trösta sig i mer. För hon finns inte här mer.

Hennes skutt och kärlek vilar i mitt hjärta nu, hennes pussar och blickar har jag bäddat in och lagt i mitt finaste rum. Hon har det bättre nu, på sin favorit kulle, i stugan, med solsken varje dag.

Men jag är kvar här. Utan min bästa vän.

På 9,5 år hinner man dela så mycket. Jag växte från att vara en flicka, till att bli en kvinna, Och hon följde med. Trogen och lojal. Hon fann sig, och stöttade genom Dom härligaste och regnigaste dagarna jag haft. Wilma min Wilma. Det gör så ont.

Jag åkte hem från sjukhuset igår. Hem för att landa. Men jag är mer vilsen nu än innan. Vissa saker tar tid att ta till sig. Man hör ord, och meningar, men det tar en tid innan dom blir verklighet. Jag önskar så att jag kan samla alla mina känslor kring Wilma och ge henne egen tid just nu. Att hon får sörjas som hon förtjänar. Men jag vet inte hur det ska gå till.

Och sen kom ilskan.

Mellan tårarna för Wilma, och kärleken till Ville, så är jag så himla arg. Arg över orättvisor, och mått som är rågade. Bägare som är fulla, och ilska över hur fan det är tänkt och planerat.

Ge den här familjen lite ro istället för oro, styrka istället för motgångar, och medvind istället för kaos. Tack.

Kärlek.

2013-10-02

13:44:24

Allmänt

Permalink

Kommentarer

Postat av: Ote

Kära Jenny!
Mina tårar rinner, jag känner så med er.
Vet precis hur det är att förlora en kär o trogen vän. Vår älskade vovve fick somna in förra året o saknaden är så stor o än värre för er med allt vad ni genomgår. Vet inte vad jag ska skriva för att trösta . Men ni finns i mina tankar o böner o jag tänder ljus ikväll för min vovve men oxå för Wilma. Kram

2013-10-02 @ 20:01:15
URL: http://radhusfruar.blogg.se

Postat av: tina

Fina Jenny. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker på er! ♥

2013-10-02 @ 22:00:26

Postat av: Malin

Halkade in på din blogg och fastnade i en stor känsloresa på en väldigt kort stund. Mina tårar rullar nedför kinderna än, nu när jag läser om er och er situation. Det är tröstlöst och du har all rätt att bli arg på världen.

Jag hör någonstans i underton att det är en fruktansvärt stark kvinna som skriver dessa ord. Och formulerar dom mer än väl!

Min dotter föddes i v 24+4, hon svävade fram och tillbaka länge innan hon blev stabil och frisk nog att dom kunde säga att hon ens skulle klara sig med livet i behåll.

Hon klarade sig på sin envishet och är idag 4-år, och en frisk viljestark liten individ. Men ärren från det jobbiga & tuffa starten sitter långt in i våra hjärtat.
Livet fick en ny mening och allvarlig klang efter hennes födsel, då man får se hur skört det kan vara.
Jag vill tro att man har något att lära av allt som händer, men ibland undrar jag, när vissa familjer så som ni får så mycket att bära.

Jag känner så för er, mycket känslor kommer tillbaka när jag läser din blogg. Den starka oron, hjälplösheten, tröstlösheten, ilskan & förstås, en aning glädje däremellan också. Jag ber och hoppas nu att det kommer små små framsteg med jämna mellanrum för er pojke så ni som föräldrar lättare finner styrka! Och att den tuffa starten för Ville blir så lätt som möjligt.
Du kommer få tiden att sörja din trogna vän, om än lite längre fram.

Med varma & många styrkekramar //Malin.

2013-10-24 @ 01:24:35

Trackback