Dag 118 HEMMA!!!
sådär ja.
Nu är allt som det ska.
Alla bitarna är på plats.
Igår kl 14 så lämnade vi Neonatalen i jönköping,
helt utskrivna är vi inte, då Bobo fortfarande behöver syrgas,
men annars, utöver det, så är vi ju HEMMA.
Jag kan inte med ord beskriva den lyckan.
Hur överväldigande det var att bära ut honom,
ha honom i bilen, bära in honom hemma, och sen bara vara.
Mer än ett dygn har gått nu,
vi har hämtat hundarna så dom har fått mysa med Bobo.
Vi har matat honom, bytt på honom,
vaggat honom och tagit hand om honom.
Precis som det var tänkt från början!
Såhär skrev jag den 19 februari:
"Vi drömmer så mycket om VÅREN.
Våren som kommer bli något underbart.
Nästa gång vi sover hemma i vår säng,
som vi faktiskt saknar lite, så kommer Bobo ligga bredvid oss.
Tänk alltså, att vakna där den 2/2,
och sen somna där igen tre månader senare.
Med minnen och erfarenheter, som man inte kunnat drömma om.
Bobo föddes ju som sagt för tidigt,
man brukar höfta till, och säga att vi kommer behöva stanna
på sjukhuset tills Bobo skulle varit färdigburen.
D.v.s den 14 Maj.
Det innebär att vi kommer vara här i 101 dagar.
Men den 14 Maj är en lördag, och jag väljer att tänka positivt.
Så exakt fredagen den 13 Maj,
efter 100 dagar på sjukhus så kommer vi komma hem,
och det kommer inte vara en olycksdag,
utan en av dom bästa dagarna i vårt liv :) "
Nu har ju livet lärt mig att man inte kan planera,
man kan inte sia om framtiden,
men såhär så gissade jag då,
och då trodde vi att vi vär rätt så nära sanningen.
Lite längre tid blev det på sjukhus,
och även om vi trodde vi skulle bryta sönder
och samman, och var bra nära också ATT göra det stundvis,
så står vi ju här nu. Hemma i Eketorp. Hela familjen.
Sen måste det nämnas, vilka underbara vänner vi har.
Hela gänget som städat och pyntat vårat hus tills vi kom hem. Presenterna och omtanken. Jag och Tobbe finner faktiskt inte ord.
Den värmen kan man inte beskriva.
Ett tack är alldeles för lite. Men tack!
2011-05-28
20:25:07
Men hallllå!! Vi har varit här i 16 veckor...
Men hallllå!! Vi har varit här i 16 veckor, ni har stöttat och peppat och funnits här, men när jag väl skrev det EFTERLÄNGTADE inlägget om att vi är på gång hem, då är det ingen som kommenterat :) vad är det för stil!? Jo Martina kommenterade, och det värmde, även om jag tjatade på henne :)
test!!!
test!!!
Dag 110
Bobo är superduktig nu.
Utan syrgas hela dygnet, utom när han äter.
Då blir det lite kämpigt annars, andas, suga och svälja, jobbig kombo...
Annars är han utan sonden och det mesta flyter på bra.
Så bra.
Så bra så att vi nästan är på g hem.
Kan tänka mig att vi inte har lång tid kvar här alls.
Jag har fått ett "hum" om ett datum,
men är för feg för att skriva det här.
Det får bli en liten surprise sen :)
Men tänk.
Tänk att vi är på gång.
Babyskyddet ska snart monteras, och vi ska snart få
packa ner våra kläder och bege oss HEM.
HEM HEM HEM HEM HEM. crazy. jävligt crazy.
Dock så får vi med oss syrgasen hem,
vi orkar inte vänta ut den längre.
Men vi klarar det praktiska bra med Bobo och hans syrgas,
så det är nog bara en tidsfråga innan han klarar måltiderna
också, utan grimman.
Love that kid!!
Bläddrade lite bland foton i mobilen och såg dom här två första bilderna,
komiskt nog så låg dom efter varandra.
Det som är så fantastiskt är att detta är min vy, från mina sängar.
Först min säng på Neo, och sen min säng HEMMA.
Snart så har jag en helt annan vy när jag kliver upp på mornarna :)
...och Wilma och Bella!!! saknar dom så det gör ONT!
Kram på er från mammi och pappi!
Dag 104
Ja, nu är ju pappa Tobbe på plats, han har varit i tranås på rehab från mig.
Så nu när han är tillbaka unnar sig mammi utflykter både hit och dit.
Sitter och väntar på en vän som ska hälsa på,
och snabbade mig in på Bibblan för att ge er lite bilder.
Det är visst sånt som är poppis i bloggar har jag märkt :)
Det senaste dygnet har Bobo varit superduktig med flaskan,
alla mål har han ätit på flaska och vi har inte "tillmatat"
något i sonden, utan han får bestämma själv när han är hungrig,
mätt och hur mycket mat han vill ha.
Det är ett jävla meck med det där annars,
att ha koll hur mycket mat som "fattas" hela tiden.
Men senaste dygnet har han som sagt skött det där lite själv.
Och i morse när jag vägde honom så var jag på helspänn...
Men han hade gått upp 35gr, och det är hur bra som helst!
Go BOBO!!
Dag 103
Bloggtorkan lyser med sin frånvaro, och tiden ska jag säga.
Jag har blivit småbarnsmamma, och då hinner man inte ränna
till datorn stup i kvarten sörrni :)
Förra veckan var väldigt märklig måste jag erkänna.
Tis till ons så åkte jag hem till huset och bara njöt igen.
Sen tillbaka till Ryhov, och den äckligaste magsjukan drabbade mig,
INNE PÅ NEO.
Inte så superpopulärt.
Det var ju bara att hiva in sig i bilen och köra tillbaka till
Tranås igen. Karantän i 48 timmar löd dommen (utöver att spy)
och sen på lördagen fick jag komma tillbaka till Neo igen.
Den sorgen. att vara ifrån Bobo ofrivilligt.
Den var hemsk.
Till på köpet också då jag redan VARIT hemma för att vila mig lite...
konstigt.
Ja, nu har alltså över hundra dagar gått,
och min kämparglöd har lagt sig.
Alltså den finns ju där,
men det kvittar om jag kämpar tyst eller ivrigt,
dagarna går ändå, en i taget, hur man än bär sig åt...
Men jag räknar inte nu, orkar inte se ett hemdatum som flyttas fram.
Jag tar det som det kommer ni i stället...
Tankarna har stillat sig i mitt huvud nu.
Allt det sorliga och otäcka som hänt oss, kommer tillbaka.
Jag försöker vika i ordning tankarna,
och placera in dom i fina fack,
och vika dom så fint att dom aldrig kommer välla upp och över igen.
Men dom knackar envist på insidan av min panna. nu. och då.
"du borde prata med någon" sägs det ibland.
Men varför?
Vem ska man prata med?
och hur skulle det hjälpa?
Jag har ingen jobbig barndom att ta itu med och jobba på,
inga trauman som jag kan påverka eller tänka mig egenom.
Den här icke graviditeten och dom fyra månaderna efter som följde,
dom kommer ju alltid se likadana ut. Dom kan man ju inte "prata" bättre?
Det går inte att orda och jobba sig fram till ett annat resultat?
Aja, det finaste i hela kråksången är ju såklart att det är värt det.
Bobo är värd alla tårar och all oro som jag haft och fortfarande har.
Jag fick ju världens finaste pojke!
Dag 92
Igår var Bobon 13veckor gamal. 3320gr väger han nu.
Kanske skrev det sist? Minns inte riktigt :)
Det står så stilla här just nu.
Superstill. Stillus Mastondontus.
Jag har varit hemma i huset och andats bonnaluft.
Burit och kånkat och försökt att ställa Bobos rum tillrätta.
Känns så himla kul, och har såna förväntningar inför att vi kommer hem!
Börjar tvätta och göra i ordning fina sängkläderna,
ser till att vi har fräscha handdukar som hänger på vänt när
vi ska börja tvaga oss hemma.
Jag förebereder oss till den milda grad,
med en konstig tanke om att jag aldrig någonsin kommer åka
och handla sen :)
Men det kommer jag ju.
Men är det något som är min starka sida så är det att
F-Ö-R-B-E-R-E-D-A!
Jag hade aldrig någonsin tänkt att nämna någon här,
nämna någon som stöttat eller funnits där extra mycket.
Men idag kan jag inte låta bli. Det kommer komma en liten lista.
En lista på 4 tjejor som fanns för mig, under en och samma dag.
I tisdags.
Vi börjar med Malin.
Malin som skjutsade mig till Tranås,
som funnits i jönköping under hela resans gång och lunchat,
torkat tårar, berättat om tranås Happenings och hållt mig uppdaterad!
Sen Möttes jag av Bobos rum i huset. NYTAPETSERAT!
Nettan. Nettan den fina den rara, som lånat vårat nycklar och
under sitt redan späckade schema tagit sig tid och hjälpa Bobo med
tapetsering. GULD VÄRT!
Sen kom Sandra ut till huset, med fika bröd och en stor varm famn.
Hon gav den där vanliga känslan, som om allt var som förrut.
Känslan av att komma förbi och bara VARA en stund!
Hon hjälpte mig med barnrumsideer och tips som bara en mamma kan ge :)
Sist men absolut inte minst så kom Emelie.
Prat, värmande ord, mat och ROSÈVIN. jösses. Kvällen var fulländad.
Idag blir det inga bilder.
Glömde USB minnet på rummet, och jag bloggar alltid från Bibblan på ryhov,
och jag är inte tjejer som går en extra gång.
Ni kommer se när jag kommer hem hur lite jag gått :)
KRAM SÅ LÄNGE!
Dag 89
Idag fyller Bobo tre månader!
3! månader. fatta hur lång tid vi varit här :)
Han mår ganska bra faktiskt.
Det går lite upp och ner sådär, men på det stora hela. så är allt ok.
Han väger 3200 gr, och är 47cm lång, och är faktiskt stor kille.
Börjar sakta men säkert att växa ur sina prematur kläder i strl 44!
Just nu så har han inte särskilt många mediciner. (jämfört med vad han haft)
Natrium
Impugan (vätskedrivande
Spironolakton (vätskedrivande)
Järn
Vitaminer
Ventolin
Promocort
(Dessa två inhaleras han med)
Alla dessa, utom natriumet är mediciner som han kan komma att ta med sig hem.
Så det är inte så att han är helt "vård fri" även om vi kommer vara på hemmaplan.
Han äter nu 65ml mat, 8gånger om dagen.
Vartannat mål ungefär så får han suga på flaskan,
och det är lite olika hur mycket han orkar med att dricka,
men ca 30ml brukar fungera, och resten får vi sonda ner i magen.
Sonden kommer vi också med största sannorlikhet få med oss hem.
Det han kämpar med nu, är att bli av med syrgasen.
Han får ett flöde med syrgas in i näsan via grimman.
0,1 liter syrgas i minuten får han, och mindre än så kan man inte sänka.
Utan nästa steg blir att ta bort grimman helt., och stänga av syrgasen...
Men det är vanligt på dom här extrema prematurerna att den sista skvätten
är väldigt svår att ta bort.
Det är så lite lite lite syrgas han får, men ändå vill han inte vara utan den :)
Annars så är det lite krisigt.
Mamman och pappa krisar.
Krisar hela tiden faktiskt :)
Vi är SÅ TRÖTTA PÅ VARANDRA.
Tänk er att jag och Tobbe är "vana" med att endast träffas på helgerna i vanliga fall.
Att han jobbar borta måndag till torsdag och sen kommer hem till helgen.
Men nu. Nu så sitter vi klistrade på varandra på ett rum som är 15 kvm, och då räknar jag med toaletten.
Vi har absolut inget som helst privatliv. Alltså tid som är vår EGNA,
inga intressen som utövas, utan bara fokus på Bobo, och på att störa oss på varandra :)
Jag stör mig något så in i helvete på Tobbes sura buk (han fjärtar hela tiden känns det som)
jag stör mig på att han inte plockar undan sina grejer, utan att allt ska ligga framme hela tiden.
Stör mig på att han inte kan stänga våtservettslockhelvetet när han bytt blöja på prinsen.
Jag ni hör ju, det är viktiga grejer vi bråkar om här!
..och tack gode gud för att Tobbe inte har en blogg, och kan berätta
vad han stör sig på hos mig. Förmodligen på ingenting skulle jag gissa, eftersom jag är
nästintill perfekt, och som en skänk från ovan. Men man kan ju aldrig vara säker.
Något skulle han säkert kunna tvinga fram att han stör sig på.
Kanske på att jag är för gullig, eller på att jag har så bra självuppfattning...
Jag satte huvvet på spiken här om dagen, och insåg,
att just nu så är vi nog inte hälften så trötta på sjukhuset,
som vi faktiskt är på varandra.
Så i morgon så ska jag åka hem till huset och hundarna SJÄLV,
och pyssla och plocka och ta hand om mig litegranna, och sova ÖVER hemma.
Och stackars stackars Tobbe får en paus i från mig också.
Sen på torsdag så åker han hem, och gör samma procedur.
Så med lite jävlaranamma och planering, så slipper vi umgår särskilt
mycket alls den här veckan. Älskar´t!!
Jag hoppas att jag inte behöver förklara mig vidare, och försvara oss,
och berätta att vi egentligen älskar varandra massor.
Att vi tyvärr är gjorda för varandra, och kommer behöva dras med varandra för evigt.
Detta bara är resultatet av stress och och annorlunda omständigheter :)
Puss & Kram
(och om du är så här supernyfiken på NÄR vi får komma hem,
så skulle jag för tillfället gissa på att vi har 4-5 veckor kvar.
INNAN juni måste vi vara hemma. I hope :) )
