eketorp

amningen, syrgasen och den obeskrivliga lyckan

 

Nu har vi färdats dag och natt mellan hopp och förtvivlan. Nu står nästan bara hoppet kvar. 

Hoppet och ljuset.

Vi hoppas. skrattar och ser en början på vårat nya liv. 

Vi ser inget slut. Det är inte så jag utrycker mig.

Utan, vi det en ny sorts början...

Den här sjukhusvistelsen är inget jag önskar ogjort. Det låter konstigt. Jag önskar inte någon annan i hela världen att leva genom dessa dagar. Dom har prövat mig, och min familj, det har rivits och gjort förbannat ont, absolut. Men med så fina barn vid min sida, så blev allt ändå så fantastiskt bra. 

 

Ville är nu tio veckor gamal. 47,5 cm lång och väger 2870gr. Det är helt fantastiskt hur han vuxit.

Han har även vuxit inuti. Den senaste veckan har det hänt så mycket gott, att vi haft svårt att hänga med. "Skämtar dom nu???" har vi undrat och frågat varandra... "Menar dom allvar??"

Från att vara helt och hållet fast vid sin högflödesgrimma förra söndagen, så föreslog Tobbe att vi skulle ge Ville chansen att testa den vanliga syrgasgrimman. Läkarna gick med på Tobbes förslag och lät ville prova förra måndagen. Först 3 timmar. Sen 4 timmar på tisdagen, sen efter ork under dagen i onsdags, sen även under hela natten till torsdagen. Va?? Gick det så bra?! Hände det där?? 

Sen några dagar med yttepytte lite syrgas i grimman under helgen, och natten tills idag så har han inte behövt någon syrgas alls i princip. Bara små korta stunder då och då. 

(Detta kanske är lite halvknepigt att förstå för vem som helst. Men tro mig när jag säger att det är snabba framsteg!)

 

Sen har vi tagit stora steg med "amningen". 

Det ska ni förstå, att det är då rakt ingen enkel match att pumpa brösten i såhär många veckor, att hålla igång produktionen. Att faktiskt kämpa var tredje timme i sorg och förtvivlan, och att inte ge upp. "Du måste vila Jenny, slappna av, inte oroa dig, ät ordentligt, få frisk luft och inte tänka så mycket på pumpningen" Allt detta är lättare sagt än gjort faktiskt. Även i mina lyckligaste dagar i livet, skulle det säkert varit svårt att få till en pumpning utan att oroa sig. Men som jag har kämpat för att ta oss hit. Det slår jag mig själv på axeln för faktiskt. Där tänker jag aldrig ta hänsyn till någon jantelag ska ni veta ;) 

 

Vi började alltså för någon vecka sedan att lägga Ville till bröstet, och dag för dag har han förstått och orkat mer och mer. Vi hör hur han äter, och vi klurar och gissar hur mycket han får i sig, och hur mycket vi ska sonda till varje mål. Ibland är han vaken och är hungrig, ibland sover han sig genom hela mål. Men vi är liksom på banan nu. Vi är absolut med i matchen för att få till en fungerande AMNING! 

 

... Och som rubriken lyder idag. 

Den obeskrivliga lyckan. 

Efter ronden idag, säger sköterskan:

 

"Ni får nog förbereda er på att åka hem tidigare än ni tror" 

 

Vad det betyder mer exakt, 

det tänker jag inte våga mig på att spekulera i. Men jävlar i min lilla låda vad gl'a man blev! 

 

Tiden, avundsjuka och syskon kärlek. 

 

Nu nu har vi varit här i åtta veckor och en dag. Vi Har sett en höst komma och hälsa på och nu vara påväg någon annanstans. Vi vinkar åt en vinter, kom vi är redo nu. 

 

Det finns så många varianter på familjer här på Neo. Långliggare, tillfälliga Gäster, extrema prematurer och fullgångna barn med komplikationer. Det farligaste man kan göra här är att tävla. Det är farligt att jämföra och att någonsin tro att man har det värst. 

 

Vi är så jävla lyckligt lottade. Vi är så medvetna om det. Och dagar som idag, då jag är laddad och kan flytta berg och skratta. Då njuter jag över all TUR vi har haft. 

 

På Ville fronten så händer det inte så hejdundrandens mycket. Han vilar sig i form, äter vilar och växer. Det är så han ska jobba nu ett par veckor. Kämpen.  (Väger 2335gr idag)

 

Men idag vill jag berätta om Storebrorsan. 

Han som hamnade mitt i ett kaos den 16sept. 

Han som hållt ihop oss. Hela familjen. Bobo vet inget om att bryta ihop. Han krashar inte. Han vill leka, skratta och äta mat. Han tar inte hänsyn till dåliga dagar. Och det är han jag har att tacka för att dom här veckorna gått. Han är så himla stark, och förstående. Han har burit oss. Det finns tillfällen då man fått rycka upp sig, så vansinnigt mycket. På't bara. Kör med traktorn mammaJenny. Känn inte efter just nu. Bara lek. Skratta!! Skratta sa jag, fast det var så svårt och kroppen bara ville bryta ihop i ett gråt. Bobo. Du har vaggat oss till ro, flera gånger i ditt liv, än någon pojke ska behöva. Jag är så stolt över dig. Och så tacksam att du ville komma till just oss. 

 

Bobo är klok, han bryr sig om sin lillebror. Bär hans mjölk till kylskåpet, klappar på honom, pussar på honom, visar honom sina bilar och leksaker. Vill säga godmorgon och godnatt, och visa upp sin nya klocka. Personalen här på Neo ser Bobo, och månar om honom. Uppmuntrar honom att vara storebror och har aldrig någonsin gett oss blicken att det är fel att ha honom med. Det är svårt för en 2,5 åring att viska och vara stilla, och ibland måste han få gå lite bananas han också, och då är det bara för en lillebror att vänja sig lite ;) 

 

Sen är det ju också fantastiskt isig, att många av personalen har tagit hand om Bobo som prematur också, och lyckan i att se hur bra det blivit, är nog lite speciell för personalen också. 

 

jag är så mallig och stolt över stolt över dom här grabbarna att alla ord är så små. Jag älskar dom och vill skryta om dom 8 dagar i veckan. 7 är för lite. 

 

Paniken, hopplösheten och skämset

 

jag skäms.

jag skäms för att jag inte kan bjuda på mitt vanliga jag. Att inte kunna vara sådär sprudlande och lite halvhärlig som jag kan vara ibland.

 

jag förstår om ni tröttnat på vår resa, tröttnat på allt jävla tjat om neonatalavdelningen och mina upplevelser här. 

 

Vi befinner oss nu i någon typ av gråzon. En ganska stilla period då tiden bara ska gå. Ville ska växa och hans insida mogna. Det är lätt att bli otålig, att vilja mera, att bli, rent ut sagt förbannad ibland. Jag tror och hoppas att det är ok, att det är en del av den här resan. För jag minns det såväl från våren 2011...

 

Ville är idag 33+5. Han väger 2070, och börjar sakta sakta träna ur sin CPAP. Tanken var att han skulle prova en "högflödesgrimma" idag, men han var för trött. För svajig och inte alls med på noterna. Detta kan bero på tusen anledningar och vi funderar över varför han har en dålig dag just idag? Är det magen som krånglar? Blev han trött av att ligga på rygg? Han en infektion i kroppen? Har han samlat på sig vätska? Blev han trött av att ligga vid bröstet och prova (PROVA) att amma? För mycket mat? Jobbig ögonundersökning? 

Ja, det är mycket som spelar roll för en Ville. 

 

Sen grubblar jag på MRSAn, över pungbrocket, lilla blåsljudet på hjärtat, synen och hörseln. Men samtidigt så vet jag att Ville har haft tur. Jag vet det. Men det är också några lösa trådar som hänger och fladdrar i min hjärna, som jag omöjligt kan släppa ändå.

 

Jag längtar hem så mycket nu. Längtar efter att rå om storebror Bobo, och ge han all den kärlek trygghet och närhet som han förtjänar. Jag är ledsen över att jag inte hade tiden, orken eller ens inspirationen att fira Tobbes födelsedag. Vi träffades i 20 minuter på ryhov och bara bytte bilnyckel och två pussar. Sånt är också smärtsamt. 

 

Det är så dimmigt nu, och orken lyser med sin närvaro. När fan ska jag, mamman, rycka upp sig? 

 

Som sagt. Ge mig ett par dagar, så kommer jag igen. Då känns allt säkert lite bättre. Det är så neo jobbar. Några bra dagar, någon sämre, sen en topp, och absolut någon djup jävla dal emellanåt också. Den dalen ska man för guds skull inte tro att man slipper undan ;)