eketorp

Lilla dagarna av kaos.

 

jag vet inte i vilken ände jag ska börja, vad jag ska skriva, vad jag bör utesluta, och om ni någonsin kommer förstå. 

 

I onsdags kom dagen då Ville skulle operera det där kärlet "Ductus" som inte ville sluta sig av två olika mediciner. Torax gänget, narkosläkare, Villes läkare och sköterskor tog hand om honom, och såg till att operationen gick bra. Vår oro gjorde så ont, och narkosen och operationen tog på allas krafter. 

Men Ville klarade av operationen med  bravur och vi kunde andas ut. 

 

På torsdagen så hade prinsen det kämpigare, ångest och oro i kroppen, mer syrgasbehov och en massa annat strul. Inget oväntat, men jobbigt för Ville och för oss att se på. 

 

Sen fick vi en typ av chockartat besked.

En läkare trippade in på mitt rum, och berättade att vår älskade Ville är bärare av en multiresistent bakterie. (MRSA) Hans rum är märkt som "smittat" inga andra barn får nu flyttas till eller ifrån hans sal. Var detta kommer ifrån är omöjligt att svara på, och trots att jag fått detta förklarat för mig så många gånger nu, så blir jag inte rikitigt klok på situationen.

Tobbe, jag och Bobo har också testats, och kommer få svar på om vi är bärare av bakterien också.

För oss tre, är det ingen fara på taket, inte ens om vi skulle ha smittan, det är bara lite extra noga med hygien osv. Bobo får gå på dagis och leka med kompisar, och vi vuxna tåls fortfarande att kramas och bli klappade på.

Men vi är extra oroliga över Villes situation. Han är alltså inte sjuk av smittan, utan vi vet om att han har bakterien på sig, och är måna om att den inte sprids vidare. 

 

Vi är alltså inte smittade med pesten, även om det stundvis känns så. "Här kommer dom med MRSA!!" 

 

suck... Inte vad vi behövde. 

 

men idag, lördag så är läget för Ville lite bättre. I natt tröttnade han på respiratorn och fick återigen prova på CPAPen. Det går bra än sålänge, och vi gläds åt det. Men han har fortfarande inte bajsat sen i tisdags, han är fortfarande skuvig och ängslig i kroppen. Stackars liten. 

 

nu ligger han på pappas bröst en stund, det är tredje gången vi får hålla honom utanför kuvösen, och vi hoppas att lite närhet kan stilla både hans och våran oro litegrann. 

 

Ja just det, sen har jag ju blivit FRIAD till. 

Jag är världens lyckligaste och stoltaste fästmö, men lyckoruset kring detta har fått komma lite i skymundan ;)

mer info om den finaste mannen och frieriet berättar jag om en annan gång. 

 

 

Sunda förnuftet, skammen och hejjarklacken. 

 

 

Mitt sunda förnuft talar till mig ibland, hon talar till den där kloka Jenny, som begriper sig på och är klarsynt. Jenny förstår allt det där om att inte klandra sig själv, och har vett att förstå att hon har så mycket i livet att vara tacksam över. Tillochmed nu, så kunde situationen varit så oändligt mycket värre. Jenny pratar med sköterskor och ler ibland, hon kan skojja till det och glädjas åt små mirakel. 

 

Men sen står jag här. Med allt det andra. Med skammen, skulden, ångesten och rädslan. 

Skammen över att ge sina prinsar en sån väldigt dålig start i livet. Skammen att inte kunnat förmå mig att bära dom längre. En gång är en hemsk otur, och två gånger är bara för mycket för ett trasigt mammaego. Jag viskar till Ville. "förlåt att det blev såhär" och min kropps skäms i varendaste cell. När Ville försöker öppna sina trötta ögon för att kika. Så vill jag vända mig bort. Snälla titta inte här. Här finns bara skuld och självanklagelse. 

Jag har fortfarande ont i magen efter snittet. Men ingen tablett i världen skulle ta bort det onda. Jag är överens med det onda nu. "Ha! det kan jag gott ha" tänker jag, och är glad för att det finns en verklig smärta i kroppen. Annars hade hjärtat gått sönder. 

 

Ville kämpar på. Igår söndag, så var han trött och tagen och hade slarvat med andningen under natten. Han orkade inte med CPAPen, utan hamnade i respirator igen. Magen jobbar inte på som den ska, ductusen är fortfarande öppen, och sista dosen medicin för att ductus ska stänga sig gavs idag. Vi får avvakta någon dag, och hålla tummarna vi har för att VillePrinsen ska slippa opereras. 

 

Men den där kloka och härliga Jenny, hon har något underbart att berätta. Det hände sig nämligen idag, att Ville hade en lugn kväll. Då han var stabil nog att sitta hos mig en stund. Det är alltså första gången han varit utanför kuvösen, och vi fått Hålla honom!! Jag satt "kängru" med honom i tre timmar, och min lycka var total. 

Då spritter det till i kroppen, och allt det goda segrar för en stund. Det kommer gå så bra det här. Det kommer ta tid. Men tid, hopp och kärlek har vi i överflöd! 

 

Tusen tack till alla där hemma som hjälper oss, både praktiskt och med små hejrop. Ni hjälper den här familjen så mycket att ni kan inte ana! 

TACK! 

 

 

 

 

 

Ett bloggande jag gärna hade sluppit, men som hjälpte mig så ofantligt sist. 

Bloggandet om Bobo har hjälpt mig så många gånger om. Både då, och perioder efter då man grubblat, funderat och ältat. 

 

Men nu bloggar vi om Ville. Ville som också har bråttom till världen. Varför det blir såhär, för mig och för oss, det vet man inte. Man har små aningar och funderingar, och vi hade en plan för att detta inte skulle hända igen, men den planen gick väl inte så vidare värst bra. 

 

Ville föddes i måndags, i vecka 26+3 med dunder och brak. Från en känning kl 06, till ett akutsnitt kl 09.10. 

1000gr stolthet och 36cm lycka. 

Han är underbar och fin. Och likt bror så kan han kämpa. Han är envis och ger alla sina krafter under undersökningar. Visar inte hur ont det gör och hur plågad han är. Men sen. Efteråt. Så blir han svajjig och trött. Lille lille kämpen. 

 

Läget var från början bättre än väntat. 

Ville syrsatte sig under hela förlossningen, och var "förhållandevis" pigg under måndagen. Han började sin resa i respiratorn men mot kvällen så byttes detta mot CPAPen. 

Sen har veckan varit upp och ner. Problem med ductusklaffen, att behålla maten, att bajsa, och att komma ihåg att andas. Allt detta som vi så väl känner till... 

 

med all min kärlek. /Jenny