eketorp

Älskade lilla Bobo.

Så älskad du är, du vet inte det ännu,
men jag ska spendera alla livets dagar med att påminna dig.
Jag har så stora drömmar för dig.
I all sin enkelhet.

Jag drömmer inte om att du ska bli raketforskare,
eller att du ska få ett nobelpris.

Men jag drömmer om ditt liv, och din lycka.

Det är enkla saker som jag fantiserar om nu.
När du kommer dansa på mina fötter,
när jag kommer läsa sagor för dig,
när du slickar på vispen när vi gör sockerkaka,
eller när vi gör tittut leken 1000 ggr om.


Men vi måste ta en sak i taget.

Just nu så är du min stolthet.
Du sköter dig så fint, och är så stark.
Men Bobo, det är inte ok att slarva och glömma bort att andas.
Det är superviktigt att du kommer ihåg detta :)
Men du har ju hjälp så klart av den där maskinen så det gör inget.
Men mitt hjärta är inte redo för sånt älskling.


Tänk vad vi myser nu tillsammans.
Några timmar om dagen så får du ligga i vår famn.
Tre timmar hos pappa, och tre timmar hos mig.
Du verkar trivas väldigt bra, och vi trivs ännu bättre.

Men när du rycker till sådär, och det ser ut som att du drömmer,
vad drömmer du om då? Tänk om man kunde få veta.

Nu ska jag äta lite frukost, och sen pumpa kakadängerna,
och sen titta till dig och din pappa.
Igår så sov ni så sött tillsammans.
Vilken kärlek alltså.

Puss puss

Framsteg, framsteg.

Mitt hjärta är så varmt när jag får skriva dom här inläggen,
dom här fina inläggen om prinsens framsteg.
Han sköter sig så bra, och varje dag skiner solen på oss.
Vi njuter och tar vara på alla bra stunder, och laddar batterier.

Han sköter sig så bra i sin nya CPAP, han andas på fint,
och verkar trivas ganska så bra faktiskt.

Ni anar inte var miljöpåverkad man blir här.
Nyblivina föräldrar pratar ofta om den där "bubblan" man hamnar i.
Och tro mig, vi ÄR i en bubbla.

Vår bubbla är lite olik andas, vi pratar och njuter av Bobo,
men våra samtal är väldigt konstiga stundvis.

Såhär kan det låta när jag eller Tobbe har varit hos Bobo,
och kommer tillbaka till vårat rum för att prata...

-Hur mår han där inne?
-Jo, det ser bra ut, maten är uppe på 9,2 nu.
-Åh vad bra, hur är saktrationen då?
-Den ligger ganska ojämt nu, runt 70-90 ungefär, upp och ner...
-ok, hur är trycket då?
-Det ligger runt 5, så det är stabilt, morfinet är nere på 0,3 nu också.
-Åh vad bra, då har har inget giludop längre då?
-Nä, och Evalacken verkar dom ta bort helt nu.
-Vad bra, verkar det som att PVK´n kommer tas bort då?
-Nä, det ser ut som att den får vara kvar en stund till.
-Och antibiotikan då?
-den är också kvar, som en extra säkerhet nu,
det var ju lite bakterier på tuben när dom tog bort den...
-Ja, just det ja. Billyrubinet då?
-Det är fortfarande lite högt, så han får nog sola under lampan
tills i kväll i allafall.
-HBt då? och Syrabasen?
-HBt ligger bra, runt 50 ungefär, och han vädrar ur sig koldioxnidet bra.
-Åh vad skönt, ska vi kolla lite på Dexter nu då?
-Ja, sätt på lite the så duschar jag så länge...

Ja ni förstår ju sjäva, det är ord som man aldrig trodde man skulle ta i sin mun,
men nu är dom så självklara att det nästan blir lite löjligt.
Gray´s Anathomy nästa kanske ;)


Men som sagt, det går SÅ bra här nu.
Vi har fått hålla honom för första gången nu.
Både jag och Tobbe har hållt honom, utanför kuvösen, mot våra bröst.
Det var den lyckligaste stunden i mitt liv.
Glädjetårarna hade inga gränser,
och känslan av att känna hans andetag mot mig,
ha hans händer på mig, och mina händer runt honom.
Trots att jag aldrig hållt honom innan, och att han är så liten,
så visste mina händer hur jag skulle hålla honom,
dom flöt stilla runt honom, som om jag aldrig gjort annat.
Det är obeskrivligt.

Jag säger inte att andra nyblivna mammor tar detta för givet.

Men jag har absolut inte gjort det.

Jag blev mamma, igen, när jag fick hålla honom.

Trots alla slangar och dropp, så var det så naturligt.
En mamma och en son. Så enkelt var det.


Vad jag märker, är att vi växer så mycket här.
Vi blir föräldrar många gånger om.
När han bajsade för första gången gjorde vi vågen.
När vi hörde honom första gången så ville jag ge honom en pokal,
och nu när vi hållt honom, på riktigt. Vilken lycka.

Jag önskar ingen att uppleva allt det här.
Men nu när det stillat sig en aning, och man vågar HOPPAS,
då är jag ändå enormt tacksam över hur blir blir som människor.

En dag, långt långt fram så kommer jag ha en ödmjuk,
och tacksam syn på hur detta har format mig.

Jag är en supermamma, och jag har på allvar en superson. Det ni ;)

Ett till härligt inlägg.


Vår lilla prins kämpar på som ingen annan.
Dagarna kommer och går, och vissa är bra,
och vissa är sämre.

Men igår och idag, har varit väldigt fina dagar.

I morse så tröttnade Bobo på sin respirator :)
Han hade hört talas om en annan fränare maskin,
som dom andra lite äldre killarna i hans rum har.
Så i morse lite hastigt sådär, så byttes respen ut
mot delux maskinen CPAP, och Bobo får andas själv!!

CPAP:en är fortfarande en hjälp, som fyller Bobos
lungor med ett tryck, som gör att han kan andas själv,
och han får ju även lite syrgas som komplettering.

Men det är ändå ett stort steg fram just nu!

(Men ja, vi är ruskigt medvetna om att det är en lång väg kvar)

Sen fick jag höra min son GNY för första gången i morse.
Och det lilla lilla ljudet, var som en änglakör i mina öron.


Jag har räknat lite på det här med dagar.
Tänk att vi redan varit här i 17 dagar.
17 dagar som mamma, pappa och son.

Det är en lite märklig start för något som ska kallas familj.

Vi drömmer så mycket om VÅREN.
Våren som kommer bli något underbart.
Nästa gång vi sover hemma i vår säng,
som vi faktiskt saknar lite, så kommer Bobo ligga bredvid oss.
Tänk alltså, att vakna där den 2/2,
och sen somna där igen tre månader senare.
Med minnen och erfarenheter, som man inte kunnat drömma om.


Bobo föddes ju som sagt för tidigt,
man brukar höfta till, och säga att vi kommer behöva stanna
på sjukhuset tills Bobo skulle varit färdigburen.
D.v.s den 14 Maj.
Det innebär att vi kommer vara här i 101 dagar.
Men den 14 Maj är en lördag, och jag väljer att tänka positivt.
Så exakt fredagen den 13 Maj, efter 100 dagar på sjukhus så kommer vi komma hem,
och det kommer inte vara en olycksdag, utan en av dom bästa dagarna i vårt liv :)

Åh mina vänner.

Det här inlägget kommer vara så olikt dom tidigare.
Vi känner ett hopp, och en lycka, och en jävlaranamma.

Dom senaste tre dagarna har varit fina för Bobo.
Alla små små framsteg är vi så glada för.
Lite bättre blodtryck, lite bättre socker,
mindre tryck i respiratorn, MERA mat till pojken,
något mindre morfin än innan, och överlag en starkare Bobo.

Ja, just det, BAJSET också.
Igår började stora bajskalaset,
och har hållt i sig hela natten och morgonen.
Åh vad jag älskar den gossens Bajs ;)


Nu är vi inte så naiva så att vi tror att allt är bra nu.
Nej, vi har en malande tanke i bakhuvudet också.
Men ändå, vi passar på att njuta dom här dagarna,
och samlar på oss en massa vilja och ork,
till dom andra, jobbiga dagarna som vi också har kvar.

Som läkarna säger; det är fortfarande en lång väg kvar.

Men nu rustar Bobo kroppen med mat, och styrka,
så nästa fight som kommer, är vi mer redo för.

Vår älskade lilla Bobo fyller två veckor i morgon.
Och bara DET är något att glädjas åt och fira.



Till himlen och tillbaka. / Mamma Jenny

oron, hoppet och skulden.


Nu har vi haft ett par jobbiga dagar.
En lyckad operation, men lite komplikationer efteråt.
Magen vill inte jobba på som den ska,
och lungorna hänger inte riktigt med.
Det är röntgen efter röntgen, och ultaljud efter ultraljud.
Varje morgon kl 04 så vaknar jag med ett hugg i magen.
Pumpar tuttarna och kikar till min kämpe.

Tror varje morgon att den här dagen kommer bli bättre än igår.
Men varje gång, så möts man av tråkiga nyheter och flera prover som ska tas.

Det tar på orken för en mamma och pappa också det här.
Vi får ingen medicin för att stilla våra hjärtan,
eller för att lugna våran oro. Inget piller som gör oss starkare.
Ibland vill man bara sova bort en evighet,
för att vakna, och allt är bra igen.
Men så vaknar man kl 04, och dagen är lika hemsk som igår.

Nu överdriver jag här.
Det GÅR framåt.
Men inte så fort som vi vill, och inte lika många glädjade besked som vi önskar.

Just nu ligger fokus på hans tarmar.
Att dom ska vara hela, att dom inte ska vara infekterade.
Och att det där förbannade bajset ska komma.
Tänk på det ni som slåss om att inte byta en bajsblöja där hemma ;)
Vi vill inget hellre än att höra om Bobos första brakare!


Dagarna rullar på här, vi äter, sover, kollar på film,
gråter, vakar, och skrattar.

Ja, vi skrattar också.

Mitt i allt så unnar vi oss att skratta.
Vi skrattar åt en sköterska som tuggar tuggummi som en ko,
vi skrattar åt mina pattar som inte liknar något vi sett innan,
vi skrattar åt den där mjölkfläcken som uppenbarade sig på min tröja igår,
Och vi skrattar åt Wilma och Bella.
Det går bra och hjärtat hämtar energi då.
Sen kommer den där skulden.
Att inget är roligt. Att inte vilja unna sig skrattet.

Men det funkar för oss, just här, och just nu.
Annars är den här miljön hemsk. Utan ett leende. Eller ett skratt.


Vi pratar mycket med Bobo också.
Vi har redan börjat köpslå om mopeder och regler.
Tobbe har lovat honom en moppe när han fyller 15,
och jag har lovat att dra in moppen om han inte bajsar innan kvällen.

Ni ser, vi är inte ens enade i vår uppfostran.
Vi har ju inte hunnit snacka ihop oss ännu hur vi ska lägga upp det här.

Stackars lilla pojk, sån jobbig start i livet,
och sen en mamma och pappa som ger dubbla budskap ;)


Till himlen och tillbaka.

Kram

Jag ser lite på henne.
en rygg, en stol, en kuvös och en bäbis.
Det är något med hennes blick.
Det är svårt att sätta ett ord på det.
men tar du "förtvivlad" så är vi rätt så nära.
Hon blinkar bort tårar som är stora som ätror,
och hon fäktar med dom otäckaste av tankar.

"Han måste följa med hem. Han måste följa med hem.
Han måste följa med hem...."

Hon håller om sin son. För hon är en mamma.
Men hon kan inte vagga honom, inte pussa honom,
inte bära honom till trygghet.
Hon skyddar och försöker. Men är så liten.
Hon kan inget om syresättning, om dactusklaffen,
evalack, eller om bröstpumpar.

Hon kan bara älska.




Det var lättare för ett par dagar sig för mig.
Då var vi här för att vi hade ett uppgift.
Vi var här för att vara starka och för att kämpa på.
Men nu har vi blivit föräldrar, och hjärtat mäktar inte med.
Jag kan inte titta på Bobo utan att hjärtat exploderar av kärlek.
Jag älskar honom till himlen och tillbaka idag,
och jag vet att det inte är någonting i jämförelse med vad
jag kommer älska honom i morgon.


Läget är inte så bra just nu.
Vi väntar på en klaff i hjärtat som ska stängas med hjälp av medicin,
och gör det inte det så väntar eventuellt en operation.
Operation. Det är mitt sämsta ord just nu.
Vill inte tala om det, vill inte skriva, men allt kretsar kring klaffen
och operationen nu. Måtte medicinen hjälpa. Snälla.


Men mina pojkar är underbara.
Att se den finaste av Pappor hålla om sin son.
Att gång på gång på gång bli upp plockad och buren,
av en trygg och stolt sambo gör mina dagar lättare.
Att ha en axel att gråta emot och ett öra som lyssnar.



Jag är så tacksam för alla fina fina underbara och
stöttande kommentarer, här, i mobilen och på facebook.

Men det här är så sorgligt så ni har ingen aning.

Jag vet att inte alla kan vara experter på för tidigt födda Bobo.
Men när jag fick frågan: Har ni fått komma hem än?
Då ville jag skrika rakt ut.

Eller när någon tycker att vi har en underbar tid framför oss?

Eller att någon vill hälsa på när vi kommit hem och får det att låta som i morgon?

Kom igen nu??

Vi är långt ifrån hemma, och det här är inte särskilt underbart...

Ibland liksom hejdar sig livet.
Och något oväntat sker.

Man kan planera in i minsta detalj.
och rätt vad det är så sitter man där,
full av reservplaner och kärlek. Och klarar det också.


Nu är lilla älskade älskade Bobo här.
Onsdagen den 2/2 21,01 kikade han ut.
945 gram stolthet och 35cm lycka.
Men också den där förbannade oron.

Han är så fin, och han får mitt hjärta att slå dubbla slag,
ibland när han håller min hand, så känns det som att han
tröstar mig mer än jag tröstar honom.

25 veckor och 3 dagar gamal är inte rätt tid för
en liten krabat att flytta ut i från magen.
Men den här gången så blev det så ändå.


Jag har drömt om dom här 40 veckorna nu ett tag,
fantiserat, planerat, önskat och spelat upp små filmer.
Vattnet skulle gå, vi skulle åka tillsammans till Eksjö,
BB väskan skulle med, och babyskyddet skulle vara monterat.
Bäbisen skulle komma efter en normal förlossning,
och vi skulle vara så lyckliga att vi grät när vi fick upp den lilla.
Den här förlossningen såg så annorlunda ut.
Det är svårt att föda ett barn som man önskar skulle stanna kvar inuti.
Det som skulle vara glädje tårarna när han föddes, 
blev utbytta mot stora oros tårar.

Men nu gläds vi åt vår son Bobo.
Han är det finaste vi sett,
och har redan lärt oss mer om livet än vi kunnat ana.

Men han är stark, och svarar fint på mediciner,
så vi känner oss ändå väldigt trygga.
Läkare och sköterskor är underbara,
och vi är SÅ tacksamma över alla fina människor som
hjälper oss och framför allt Bobo.

Från och med nu så tar vi små små steg,
och håller alla våra tummar vi har för att det här ska gå bra.
Vi ser framför oss, om många många veckor,
att vi åker hem, tillsammans, i bilen, med babyskyddet,
med Bobo, och kommer hem till vårat hem,
och busar med hundarna, och tänder i pannan.

Många varma kramar från Mamma Jenny.

Igår skulle vi träffas, två gravida, och en matlagerska.
Vi hade bjudit in oss själva på ett våffelkalas,
och sett fram emot detta i en hel vecka.
Laddade till tänderna och så glada över att träffa hon som lagade maten också.

Men så ställdes det in. Sjukdom går före våfflor. Såklart.

Där stod jag alltså, ensammast i världen och hungrig.
Stekte till mig falukorv och kokade makaroner. So sad.
Hela kvällen ropade frysen på mig.
Ben&Jerry stod där inne och var min backup.
Men jag höll mig.
Jag stålsatte mig i att inte falla för lockropen.
Tills kl 22.20.
Då blandade jag mig ett glas Oboy, och föraktade mig själv.


Annars så hade jag en mysig kväll.
Hundarna var busigare än busigast,
och tillochmed gammeltanten Wilma väckte mig med en tross i huvet.
Kan inte tänka mig något härligare att vakna till faktiskt :)













Sen måste jag tipsa om det godaste thét just nu.
Älskar mitt "mormors fruktpaj" thé.
Tror att det finns att köpa på "Forma Rum"
Men lyllos mig har ju fått det i födelsedagspresent :)