amningen, syrgasen och den obeskrivliga lyckan
Nu har vi färdats dag och natt mellan hopp och förtvivlan. Nu står nästan bara hoppet kvar.
Hoppet och ljuset.
Vi hoppas. skrattar och ser en början på vårat nya liv.
Vi ser inget slut. Det är inte så jag utrycker mig.
Utan, vi det en ny sorts början...
Den här sjukhusvistelsen är inget jag önskar ogjort. Det låter konstigt. Jag önskar inte någon annan i hela världen att leva genom dessa dagar. Dom har prövat mig, och min familj, det har rivits och gjort förbannat ont, absolut. Men med så fina barn vid min sida, så blev allt ändå så fantastiskt bra.
Ville är nu tio veckor gamal. 47,5 cm lång och väger 2870gr. Det är helt fantastiskt hur han vuxit.
Han har även vuxit inuti. Den senaste veckan har det hänt så mycket gott, att vi haft svårt att hänga med. "Skämtar dom nu???" har vi undrat och frågat varandra... "Menar dom allvar??"
Från att vara helt och hållet fast vid sin högflödesgrimma förra söndagen, så föreslog Tobbe att vi skulle ge Ville chansen att testa den vanliga syrgasgrimman. Läkarna gick med på Tobbes förslag och lät ville prova förra måndagen. Först 3 timmar. Sen 4 timmar på tisdagen, sen efter ork under dagen i onsdags, sen även under hela natten till torsdagen. Va?? Gick det så bra?! Hände det där??
Sen några dagar med yttepytte lite syrgas i grimman under helgen, och natten tills idag så har han inte behövt någon syrgas alls i princip. Bara små korta stunder då och då.
(Detta kanske är lite halvknepigt att förstå för vem som helst. Men tro mig när jag säger att det är snabba framsteg!)
Sen har vi tagit stora steg med "amningen".
Det ska ni förstå, att det är då rakt ingen enkel match att pumpa brösten i såhär många veckor, att hålla igång produktionen. Att faktiskt kämpa var tredje timme i sorg och förtvivlan, och att inte ge upp. "Du måste vila Jenny, slappna av, inte oroa dig, ät ordentligt, få frisk luft och inte tänka så mycket på pumpningen" Allt detta är lättare sagt än gjort faktiskt. Även i mina lyckligaste dagar i livet, skulle det säkert varit svårt att få till en pumpning utan att oroa sig. Men som jag har kämpat för att ta oss hit. Det slår jag mig själv på axeln för faktiskt. Där tänker jag aldrig ta hänsyn till någon jantelag ska ni veta ;)
Vi började alltså för någon vecka sedan att lägga Ville till bröstet, och dag för dag har han förstått och orkat mer och mer. Vi hör hur han äter, och vi klurar och gissar hur mycket han får i sig, och hur mycket vi ska sonda till varje mål. Ibland är han vaken och är hungrig, ibland sover han sig genom hela mål. Men vi är liksom på banan nu. Vi är absolut med i matchen för att få till en fungerande AMNING!
... Och som rubriken lyder idag.
Den obeskrivliga lyckan.
Efter ronden idag, säger sköterskan:
"Ni får nog förbereda er på att åka hem tidigare än ni tror"
Vad det betyder mer exakt,
det tänker jag inte våga mig på att spekulera i. Men jävlar i min lilla låda vad gl'a man blev!
2013-11-25
14:46:48
