eketorp

• Hundar
• Huset
• Funderingar
• Kärlek
• Vardag
• Liten

Dag 53

Paniken, hopplösheten och skämset

 

jag skäms.

jag skäms för att jag inte kan bjuda på mitt vanliga jag. Att inte kunna vara sådär sprudlande och lite halvhärlig som jag kan vara ibland.

 

jag förstår om ni tröttnat på vår resa, tröttnat på allt jävla tjat om neonatalavdelningen och mina upplevelser här. 

 

Vi befinner oss nu i någon typ av gråzon. En ganska stilla period då tiden bara ska gå. Ville ska växa och hans insida mogna. Det är lätt att bli otålig, att vilja mera, att bli, rent ut sagt förbannad ibland. Jag tror och hoppas att det är ok, att det är en del av den här resan. För jag minns det såväl från våren 2011...

 

Ville är idag 33+5. Han väger 2070, och börjar sakta sakta träna ur sin CPAP. Tanken var att han skulle prova en "högflödesgrimma" idag, men han var för trött. För svajig och inte alls med på noterna. Detta kan bero på tusen anledningar och vi funderar över varför han har en dålig dag just idag? Är det magen som krånglar? Blev han trött av att ligga på rygg? Han en infektion i kroppen? Har han samlat på sig vätska? Blev han trött av att ligga vid bröstet och prova (PROVA) att amma? För mycket mat? Jobbig ögonundersökning? 

Ja, det är mycket som spelar roll för en Ville. 

 

Sen grubblar jag på MRSAn, över pungbrocket, lilla blåsljudet på hjärtat, synen och hörseln. Men samtidigt så vet jag att Ville har haft tur. Jag vet det. Men det är också några lösa trådar som hänger och fladdrar i min hjärna, som jag omöjligt kan släppa ändå.

 

Jag längtar hem så mycket nu. Längtar efter att rå om storebror Bobo, och ge han all den kärlek trygghet och närhet som han förtjänar. Jag är ledsen över att jag inte hade tiden, orken eller ens inspirationen att fira Tobbes födelsedag. Vi träffades i 20 minuter på ryhov och bara bytte bilnyckel och två pussar. Sånt är också smärtsamt. 

 

Det är så dimmigt nu, och orken lyser med sin närvaro. När fan ska jag, mamman, rycka upp sig? 

 

Som sagt. Ge mig ett par dagar, så kommer jag igen. Då känns allt säkert lite bättre. Det är så neo jobbar. Några bra dagar, någon sämre, sen en topp, och absolut någon djup jävla dal emellanåt också. Den dalen ska man för guds skull inte tro att man slipper undan ;) 

 

 

2013-11-07

00:25:35

Allmänt

Permalink

FINASTE JENNY!!
Det finns ingen som du! Jag hoppas att ni inte behöver utstå fler jävla dalar. Ni är så starka och fan vad jag beundrar er!
Puss och kram <3

Läser detta med tårar i ögonen:( tårar för allt jobbigt er fina familj måste gå igenom ännu en gång! Ni är så fina ❤ all kärlek till er!! O styrka :)

Puss puss

Önskar att jag hade kunnat hjälpa er på något vis. Blir så ledsen över att ni ska behöva genomlida denna grymma resa ytterligare en gång... Stundom lycka och framsteg och så en käftsmäll när man minst anar det. Orken försvinner men du ska veta att för mig är du och Tobbe Stålkvinnan och Stålmannen. Kämparglöden lyser i er och jag vet att det kommer gå vägen även denna gången. Ni är värda lugn och ro. När Ville kryat på sig och tiden är inne kommer ni vara tillsammans HEMMA hela familjen ♡ All styrka och kärlek till er kramar

Hej Jenny!!!
Hittade hit för att jag såg att en vän till mig hade kommenterat din blogg på facebook.
Har läst igenom dina inlägg sedan Ville föddes. Mina tvillingar föddes i v28+1 så jag vet vad du går igenom! När jag läser inläggen känner jag hur panikångesten, maktlösheten, ovissheten, rädslan, skräcken, ilskan, förtvivlan kommer krypande. Tårarna bara sprutar! De som inte varit med om detta kan ALDRIG förstå! All oro och ovisshet. Magar som inte vill komma igång, alla risker för skador, hjärnblödningar, syn, hörsel, infektioner... alla prover som togs dagligen! Att se dessa stora nålar stickas in i de små, små blodkärlen i händer, fötter, huvud dagligen! Ångest inför den dagliga läkarronden- vad skulle läkare säga idag? Var det nåt som var fel? Skulle de inte klara sig? Hade de fått nån skada? Och skräcken inför läkarsamtalen. Varför kallade de till samtal? Var det för att de hade upptäckt nåt allvarligt fel och ville prata med mig? Eller säga att de inte skulle överleva?
Allt kämpande med pumpning, sondning och ammning.
Mina barn, Oskar och Ida vägde 1330g och 1130g när de föddes, och jag minns så väl när de vägde 2000g. Då satte personalen in en liten flagga till dem.
Vi bodde på NÄL i 2,5 månader, hösten 2011. Åkte hem med hemsjukvård i en månad, och blev utskrivna på deras egentliga födelsedag 2011-11-11.
Det var helt ljuvligt att komma hem! Att äntligen få bli en familj!
Önskar er och Ville all lycka i världen och att tiden går fort så att ni kan få komma hem, och bli en hel familj! Jag försökte tänka så här; Detta händer bara nu, det handlar "bara" om denna hösten. Den kommer aldrig tillbaks igen. Och andra höstar går ju så fort. Vips är vi hemma igen. Och nu är de helt plötsligt två år sedan! På måndag är det deras "riktiga" 2-årsdag!
Kämpa på! Kram från Annika

Jenny, älskade vän, du är så himla stark och att du tillfälligt har tappat orken är mer än naturligt. Imorgon är en annan dag och vet du hur mycket jag längtar efter att få träffa dig i morgon.

Superstyrkekramar!

Jag älskar dig vackra kvinna!

Jag älskar dig vackra kvinna!

Ni är så grymma hela familjen!

Har inget utom beundran. Klart som fan det blir dimmigt. Det vore väl ändå himla konstigt annars?

Herregud vilken stålkvinna du är, ni kommer fixa detta! Vet knappt vad jag ska säga, det ni går igenom borde ingen förälder behöva gå igenom.. Att orken sinar och hopplösheten och uppgivenheten gör sig påmind är väl helt naturligt. Det är ok att tycka att allt är skit för det är det verkligen ibland. Du är så stark som ändå verkar kunna uppfatta de små ljusglimtarna när de kommer... Stor kram till er alla!

Hittade dig genom en kommentar på Instagram och kände igen dig.. Vi sågs på Neo maj 2011 då ni var där med Bobo och vi med våra tvillingtjejer. Det gör ont att läsa om er resa, för andra gången, nu med lille Ville! (fint namn, det heter vår kille) Jag önskar er alla all lycka till och hoppas att orken hittar tillbaka till både Ville och dig!