Detta är ett brev till mig själv. En liten reflektion om hur man ändras och hur det ligger en tjock förväntan över framtiden. Min förväntan...
Idag gråter jag alla tårarna på samma gång.
Gråter för att kunna sluta gråta någongång.
Tårar för graviditeten och förlossningen, för månaderna och för Villes start.
Jag gråter för allt man inte kan planera, och för orättvisan och kärleken.
Jag känner mig lite annorlunda nu.
Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag känner inte igen mig, och jag skrämmer mig. Det känns som att jag är på min vakt. Att jag bara vill rå om mitt egna. Inte höra om annat inte prata med andra. Som om jag har ett par solglasögon och en keps på mig och bara går rakt fram. Från A till B
Jag vågar mig inte på den där ordentliga utomordentliga lyckan än. Jag är inte rätt person att bära den Just nu. Lyckan blir som en skål som jag är för rädd för att tappa. Finns det någon som snubblar över något så skört så måste det vara jag.
"Vad skönt för er, som gått igenom detta en gång förut, ni kan ju det här nu?"
Ja. Och jag minns. Jag minns hur hjärtat stannade när vi väl kom hem. Hur allt genast kom tillbaka, som en pisksnärt rakt över ryggen.
Och jag som bara ville vara glad och tacksam då? Jag som bara ville andas ut. Det är en konstig känsla. Att mötas av en liten sorg, när man väntat sig en ren och skär lycka
den här gången är jag orolig redan innan.
hur sjutton ska det bli att komma hem?
Hur kommer allt gå? Hur kommer vi må?
Sorgen över Wilma som hela tiden varit pausad.
Och att komma hem. Till henne. Fast hon inte finns där. Allt som ska uppskattas och ha till varas på.
Men jag ska också skriva och påminna mig själv att saker ändras. Man glömmer, gömmer och lägger undan. Vissa saker åker upp på vinden fortare än andra. Men jag vill, för min skull, kika lite extra på allt, en gång till, innan jag stuvar undan. Jag vill inte förneka dom här perioderna. Men jag vill inte dras med dom. Jag vill släppa, lätta på trycket och gå vidare. Titta upp, ta ett djupt andetag och bli lugn igen. Att bli trygg och härlig, och tacksam.
Varför skriver jag då det här? Vem berättar jag det för och framför allt varför?
Jag vet faktiskt inte. Känslorna är absolut sanna just nu, och ibland glöder min penna sin egen väg. Jag har alltid hållt mig nära bokstäverna när jag krisat, och litat på dom. Dom är mina finaste vänner när jag inte kan prata. När jag inte kan berätta och tala om. När jag spelar en roll, eller bygger en fasad så håller dom mig till sanningen. Dom lägger sig svart mot vitt i rader och stannar där. Som ett vittne. Tills en annan Jenny läser, en klokare Jenny som lever om flera år.
Det är nog henne jag skriver till. Och för barnen. För Bobo och Ville. Dom ska veta att livet känns, och att man får känna. Dom ska veta att det finns ett liv och känslor hos oss alla. Och i det livet, där finns inga "rise"filter. Där står det inte färska blommor på bordet. Där är inte allt vitt och fräscht och fullt av vita tandrader.
Nej här står vi. Här står vi och glöder allt vad vi kan. Vi gråter för att vi ska kunna skratta och vi har tråkigt ibland för att uppskatta det roliga. Men vi kommer alltid stå tillsammans. Och det kommer bli så bra, och så kul, och så härligt.
131203-
2013-12-04
09:49:41
