eketorp

• Hundar
• Huset
• Funderingar
• Kärlek
• Vardag
• Liten

Dag 57

Tiden, avundsjuka och syskon kärlek. 

 

Nu nu har vi varit här i åtta veckor och en dag. Vi Har sett en höst komma och hälsa på och nu vara påväg någon annanstans. Vi vinkar åt en vinter, kom vi är redo nu. 

 

Det finns så många varianter på familjer här på Neo. Långliggare, tillfälliga Gäster, extrema prematurer och fullgångna barn med komplikationer. Det farligaste man kan göra här är att tävla. Det är farligt att jämföra och att någonsin tro att man har det värst. 

 

Vi är så jävla lyckligt lottade. Vi är så medvetna om det. Och dagar som idag, då jag är laddad och kan flytta berg och skratta. Då njuter jag över all TUR vi har haft. 

 

På Ville fronten så händer det inte så hejdundrandens mycket. Han vilar sig i form, äter vilar och växer. Det är så han ska jobba nu ett par veckor. Kämpen.  (Väger 2335gr idag)

 

Men idag vill jag berätta om Storebrorsan. 

Han som hamnade mitt i ett kaos den 16sept. 

Han som hållt ihop oss. Hela familjen. Bobo vet inget om att bryta ihop. Han krashar inte. Han vill leka, skratta och äta mat. Han tar inte hänsyn till dåliga dagar. Och det är han jag har att tacka för att dom här veckorna gått. Han är så himla stark, och förstående. Han har burit oss. Det finns tillfällen då man fått rycka upp sig, så vansinnigt mycket. På't bara. Kör med traktorn mammaJenny. Känn inte efter just nu. Bara lek. Skratta!! Skratta sa jag, fast det var så svårt och kroppen bara ville bryta ihop i ett gråt. Bobo. Du har vaggat oss till ro, flera gånger i ditt liv, än någon pojke ska behöva. Jag är så stolt över dig. Och så tacksam att du ville komma till just oss. 

 

Bobo är klok, han bryr sig om sin lillebror. Bär hans mjölk till kylskåpet, klappar på honom, pussar på honom, visar honom sina bilar och leksaker. Vill säga godmorgon och godnatt, och visa upp sin nya klocka. Personalen här på Neo ser Bobo, och månar om honom. Uppmuntrar honom att vara storebror och har aldrig någonsin gett oss blicken att det är fel att ha honom med. Det är svårt för en 2,5 åring att viska och vara stilla, och ibland måste han få gå lite bananas han också, och då är det bara för en lillebror att vänja sig lite ;) 

 

Sen är det ju också fantastiskt isig, att många av personalen har tagit hand om Bobo som prematur också, och lyckan i att se hur bra det blivit, är nog lite speciell för personalen också. 

 

jag är så mallig och stolt över stolt över dom här grabbarna att alla ord är så små. Jag älskar dom och vill skryta om dom 8 dagar i veckan. 7 är för lite. 

 

 

 

2013-11-12

22:40:26

Allmänt

Permalink

Vilket fantastiskt fint inlägg! Och jag kan bara hålla med, aldrig aldrig någonsin jämföra. Aldrig tänka tanken vem som har det eländigast, vem som känner störst sorg. Man kan aldrig veta den personen bär på sedan innan, hur den personen är rustad för att hantera det som sker och redan har hänt.

Vilken superbrorsa han är, er storebror.

Jag önskar er alla lycka! :)

Åhh nu tjuter jag, så otroligt fint skrivet Jenny! Tänk hur mycket vissa får utstå och hur fantastiskt det är att människan kan ta sig igenom precis allt. Jag håller mina tummar för att Ville blir starkare och starkare för varje dag som går och att ni kommer hem till jul som de har sagt. Att Bobo är en superkille har han ju bevisat flera gånger om så självklart är han en superstorebror 💗 Många styrkekramar och massa kärlek till mamma, pappa och superbröderna

Känner er inte, har aldrig träffat er...men är ändå förtrollad!
Otroligt fint skrivet om din fantastiska familj. Hejar på er!!

Så fint skrivet av dig! Blir väldigt berörd! Stor kram till er

Hej!
Fina du!!! Idag var första gången jag läste din blogg. Ewa tipsade mig.! Du skriver fantastiskt och direkt rakt in i hjärtat. Och du, var inte arg på din kropp. Din kropp har ju gett dig Bobo och Ville, om än lite tidigt. Se det som att de inte kunde vänta för att få träffa Er! Livet utanför var viktigare än livet innanför!
Och den 9/12 ska jag till Ullred!
Tar gärna med mig DIN lista!!!
Av omtanke// Pernilla

Fast det är inte säkert att jag kommer dit, jag kan ju helt uppenbart knappt stava till Ullared!!!

Å vad starka ni är!!
Skönt att läsa om er å se att de går frammåt!
Håller alla tummar och tår för er att allt bara fortsätter framåt nu.
Vi har tänkt på er massor så kul att hitta bloggen nu så man kunde läsa om er.
Ta hand om er.
Kram från oss som klagade på 10 dagar i oktober ;)

Jenny! Så fint skrivet. Om så fina pojkar. Tårarna rinner... Stor kram till er!