eketorp

 

Efter 81 dagar på sjukhus så åkte vi hem. 

Det låter så lätt, och så längesen. 

 

vi har varit hemma nu, i drygt två veckor, och har faktiskt kommit in i en vardag. Julen är framme, barnen är friska, Tobbe jobbar litegrann, och jag bara ÄR. Det känns så skönt att vara hemma. Att livet kunde få börja på riktigt igen. 

 

Tusen tack till alla som på ett eller annat sätt 

hjälpt oss. Genom en tanke, genom en kram, ett sms, barnvakt, sköta om huset, ha överseende med ett krångligt dagisshema, köpa blöjor, handla pyjamas, vattna blommor. Små presenter skickade till sjukhuset, att ni läst bloggen och brytt er. Alla underbara läkare, sköterskor och vänner på sjukhuset. Som vi skrattat och gråtit tillsammans. 

 

Och det största tacket till världens bästa sambo och pappa. Tobbe har varit en klippa. Han jobbar så fantastiskt bra i motgång, och utan honom hade jag rasat ihop. Han har skött allt hemma, tagit med Bobo och åkt och badat, åkt till busfabriken, lekt, städat, skött hämtning och lämning på dagis. Handlat och lagat mat. Och hela tiden varit stark och kämpat med ett leende på läpparna och varit lugn. 

Jag har haft sån tur att han och barnen har valt just mig att dela livet med. Jag är så tacksam! 

 

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!! 

 

 

 

Detta är ett brev till mig själv. En liten reflektion om hur man ändras och hur det ligger en tjock förväntan över framtiden. Min förväntan...

 

Idag gråter jag alla tårarna på samma gång. 

Gråter för att kunna sluta gråta någongång.

Tårar för graviditeten och förlossningen, för månaderna och för Villes start. 

Jag gråter för allt man inte kan planera, och för orättvisan och kärleken. 

 

Jag känner mig lite annorlunda nu. 

Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag känner inte igen mig, och jag skrämmer mig. Det känns som att jag är på min vakt. Att jag bara vill rå om mitt egna. Inte höra om annat inte prata med andra. Som om jag har ett par solglasögon och en keps på mig och bara går rakt fram. Från A till B

 

Jag vågar mig inte på den där ordentliga utomordentliga lyckan än. Jag är inte rätt person att bära den Just nu. Lyckan blir som en skål som jag är för rädd för att tappa. Finns det någon som snubblar över något så skört så måste det vara jag. 

 

"Vad skönt för er, som gått igenom detta en gång förut, ni kan ju det här nu?"

 

Ja. Och jag minns. Jag minns hur hjärtat stannade när vi väl kom hem. Hur allt genast kom tillbaka, som en pisksnärt rakt över ryggen. 

Och jag som bara ville vara glad och tacksam då? Jag som bara ville andas ut. Det är en konstig känsla. Att mötas av en liten sorg, när man väntat sig en ren och skär lycka 

 

den här gången är jag orolig redan innan.

hur sjutton ska det bli att komma hem? 

Hur kommer allt gå? Hur kommer vi må?

Sorgen över Wilma som hela tiden varit pausad. 

Och att komma hem. Till henne. Fast hon inte finns där. Allt som ska uppskattas och ha till varas på. 

 

 

Men jag ska också skriva och påminna mig själv att saker ändras. Man glömmer, gömmer och lägger undan. Vissa saker åker upp på vinden fortare än andra. Men jag vill, för min skull, kika lite extra på allt, en gång till, innan jag stuvar undan. Jag vill inte förneka dom här perioderna. Men jag vill inte dras med dom. Jag vill släppa, lätta på trycket och gå vidare. Titta upp, ta ett djupt andetag och bli lugn igen. Att bli trygg och härlig, och tacksam. 

 

Varför skriver jag då det här? Vem berättar jag det för och framför allt varför? 

 

Jag vet faktiskt inte. Känslorna är absolut sanna just nu, och ibland glöder min penna sin egen väg. Jag har alltid hållt mig nära bokstäverna när jag krisat, och litat på dom. Dom är mina finaste vänner när jag inte kan prata. När jag inte kan berätta och tala om. När jag spelar en roll, eller bygger en fasad så håller dom mig till sanningen. Dom lägger sig svart mot vitt i rader och stannar där. Som ett vittne. Tills en annan Jenny läser, en klokare Jenny som lever om flera år.

Det är nog henne jag skriver till. Och för barnen. För Bobo och Ville. Dom ska veta att livet känns, och att man får känna. Dom ska veta att det finns ett liv och känslor hos oss alla. Och i det livet, där finns inga "rise"filter. Där står det inte färska blommor på bordet. Där är inte allt vitt och fräscht och fullt av vita tandrader. 

 

Nej här står vi. Här står vi och glöder allt vad vi kan. Vi gråter för att vi ska kunna skratta och vi har tråkigt ibland för att uppskatta det roliga. Men vi kommer alltid stå tillsammans. Och det kommer bli så bra, och så kul, och så härligt.

131203-

 

 

Ju närmare du kommer, ett utsatt mål, ju tröttare blir du. 

 

Ville behöver ingen mer syrgas nu. 

och hans övervak, sauturationsmätare och elektroder är borta. I morse drog han ur sin sond själv, och nu ska vi amma och flaska honom. Amningen är ingen enkelt match. Men jag håller mina tummar för att det ska klicka snart! 

 

Jag fick ett mail igår som stärkte mig. Som fick mig att inse att det vi pysslat med på sistone med Ville och 2011 med Bobo inte normalt. Det är inte såhär det ska gå till.

Jag blev berörd och tacksam. Rörd över hennes mail, och också väldigt stolt över alla alla fina människor som stöttat oss på ett eller annat sätt.

 

Mailet fick mig att tänka till. Att fundera lite.

Ibland blir jag förtvivlad över att ingen tycks helt och hållet förstå vad vi har kämpat och vad vi har haft att tampas med med dom här två underverken vi har. Och ibland så lugnar jag mig, och inser och försvarar, att det inte är någon annans resa att begripa egentligen. Men det känns så skönt när någon skriver och förstår att det vi gör inte varit en enkel match. 

Det finns stunder då jag, utan att vara särskilt religös, både har bett och trott på Gud under dom här resorna. Jag vet inte om det är av förtvivlan eller av tro, men det har hjälpt mig.

Nu sitter jag på ryhov, i sluttampen av den här resan. Det är nämligen så att vi ska få åka hem. Om några dagar kommer jag förnodligen att sitta i min egen soffa med min lilla familj och njuta. Jag är så lycklig, stolt och tacksam.

 

Tack Anna. Ditt mail gjorde mig så lycklig och stark. ❤️❤️