eketorp -

Dag 8

Sunda förnuftet, skammen och hejjarklacken.

Mitt sunda förnuft talar till mig ibland, hon talar till den där kloka Jenny, som begriper sig på och är klarsynt. Jenny förstår allt det där om att inte klandra sig själv, och har vett att förstå att hon har så mycket i livet att vara tacksam över. Tillochmed nu, så kunde situationen varit så oändligt mycket värre. Jenny pratar med sköterskor och ler ibland, hon kan skojja till det och glädjas åt små mirakel.

Men sen står jag här. Med allt det andra. Med skammen, skulden, ångesten och rädslan.

Skammen över att ge sina prinsar en sån väldigt dålig start i livet. Skammen att inte kunnat förmå mig att bära dom längre. En gång är en hemsk otur, och två gånger är bara för mycket för ett trasigt mammaego. Jag viskar till Ville. "förlåt att det blev såhär" och min kropps skäms i varendaste cell. När Ville försöker öppna sina trötta ögon för att kika. Så vill jag vända mig bort. Snälla titta inte här. Här finns bara skuld och självanklagelse.

Jag har fortfarande ont i magen efter snittet. Men ingen tablett i världen skulle ta bort det onda. Jag är överens med det onda nu. "Ha! det kan jag gott ha" tänker jag, och är glad för att det finns en verklig smärta i kroppen. Annars hade hjärtat gått sönder.

Ville kämpar på. Igår söndag, så var han trött och tagen och hade slarvat med andningen under natten. Han orkade inte med CPAPen, utan hamnade i respirator igen. Magen jobbar inte på som den ska, ductusen är fortfarande öppen, och sista dosen medicin för att ductus ska stänga sig gavs idag. Vi får avvakta någon dag, och hålla tummarna vi har för att VillePrinsen ska slippa opereras.

Men den där kloka och härliga Jenny, hon har något underbart att berätta. Det hände sig nämligen idag, att Ville hade en lugn kväll. Då han var stabil nog att sitta hos mig en stund. Det är alltså första gången han varit utanför kuvösen, och vi fått Hålla honom!! Jag satt "kängru" med honom i tre timmar, och min lycka var total.

Då spritter det till i kroppen, och allt det goda segrar för en stund. Det kommer gå så bra det här. Det kommer ta tid. Men tid, hopp och kärlek har vi i överflöd!

Tusen tack till alla där hemma som hjälper oss, både praktiskt och med små hejrop. Ni hjälper den här familjen så mycket att ni kan inte ana!

TACK!

2013-09-23

23:36:11

Allmänt

Permalink

Kommentarer

Postat av: Vera

Åh vackra fina Jenny!
Jag vet inte ens vad jag skriva förutom att jag tycker ni är helt fantastiska föräldrar! Tänk vilken tur att Bobo och Ville kom till just dig och Tobbe, vilken tur att ni fann varandra <3 Jag tänker på er så ofta och jag hoppas att lillebror kämpar lika hårt som storebror!!! Massa kramar till er <3

2013-09-24 @ 00:03:57

Postat av: Lina Enköping

Men ååh kom en till prins till er...stor kram o massa kärlek! <3

2013-09-24 @ 05:46:55

Postat av: Ote

Snälla anklaga inte dig,du kunde inget göra. Han får den bästa behandlingen o han har dom bästa föräldrarna runt sig som stöttar med kärlek, ömhet, tålamod, o kämpaanda.
Skickar massor av styrka o kärlek till hela er familj.
Ni finns i mina böner varje dag.
Kram Ote

2013-09-24 @ 06:30:03
URL: http://radhusfruar.blogg.se

Postat av: Amanda

Jag läste din blogg förra gången ni gick igenom detta. Du skriver extremt bra och inspirerande. Jag önskar dock att du inte behövde skriva i detta sammanhanget igen. Det är så fruktansvärt orättvist. Men ni har klarat det en gång och kommer utan tvekan klara det igen. Ni verkar vara extremt starka. Barnen väljer sina föräldrar. Stryrkekramar!!

2013-09-24 @ 10:29:50

Postat av: Hanna F

Tänker så på er Jenny <3

Massa kramar <3

2013-09-25 @ 09:52:44

Postat av: Sandra Christiansson

Jag trodde aldrig jag skulle behöva gå in och läsa din blogg igen, iallafall inte i detta sammanhang! Jag önskar inte min värsta fiende det jag nu kan tänka mig att ni går igenom.. Jag ville bara skriva att jag tänker på er och att jag blir så imponerad av hur starka ni verkar vara. Detta kommer gå lika bra som för Bobbo.
Många styrkekramar!

2013-09-26 @ 11:39:13

Postat av: Anonym

Åh mina tårar kan inte hållas när jag läser dina inlägg.
Dels för att det tar mig tillbaka i tiden då jag själv stod där med skammen i kroppen på Neo och hade det dåliga samvetet av att inte kunna hålla min son kvar i magen.
Tyvärr gick det inte bra för oss, vi förlorade vår Philip.

Men mina tårar kan inte hållas också för att jag vet om att ni måste ha en hemsk

2013-09-30 @ 23:23:12

Trackback