Dag 17
Kära Jenny!
Mina tårar rinner, jag känner så med er.
Vet precis hur det är att förlora en kär o trogen vän. Vår älskade vovve fick somna in förra året o saknaden är så stor o än värre för er med allt vad ni genomgår. Vet inte vad jag ska skriva för att trösta . Men ni finns i mina tankar o böner o jag tänder ljus ikväll för min vovve men oxå för Wilma. Kram
Fina Jenny. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker på er! ♥
Halkade in på din blogg och fastnade i en stor känsloresa på en väldigt kort stund. Mina tårar rullar nedför kinderna än, nu när jag läser om er och er situation. Det är tröstlöst och du har all rätt att bli arg på världen.
Jag hör någonstans i underton att det är en fruktansvärt stark kvinna som skriver dessa ord. Och formulerar dom mer än väl!
Min dotter föddes i v 24+4, hon svävade fram och tillbaka länge innan hon blev stabil och frisk nog att dom kunde säga att hon ens skulle klara sig med livet i behåll.
Hon klarade sig på sin envishet och är idag 4-år, och en frisk viljestark liten individ. Men ärren från det jobbiga & tuffa starten sitter långt in i våra hjärtat.
Livet fick en ny mening och allvarlig klang efter hennes födsel, då man får se hur skört det kan vara.
Jag vill tro att man har något att lära av allt som händer, men ibland undrar jag, när vissa familjer så som ni får så mycket att bära.
Jag känner så för er, mycket känslor kommer tillbaka när jag läser din blogg. Den starka oron, hjälplösheten, tröstlösheten, ilskan & förstås, en aning glädje däremellan också. Jag ber och hoppas nu att det kommer små små framsteg med jämna mellanrum för er pojke så ni som föräldrar lättare finner styrka! Och att den tuffa starten för Ville blir så lätt som möjligt.
Du kommer få tiden att sörja din trogna vän, om än lite längre fram.
Med varma & många styrkekramar //Malin.