eketorp

Den här veckan är snart slut.
och det glädjer mig något enormt.

Klarar vi den här veckan så, så klarar vi allt.

Så känner jag just nu.
Men vet att jag säkert kommer vara med om värre också.

Men hittils, så har den här veckan tagit mest på vår
och Prins Bobos ork.

Lungorna vill inte alls hänga med.
Han glömmer att andas och behöver mer och mer syrgas.
Blir tröttare och tröttare i kroppen.
I takt med detta så behöver han mer medicin,
och hans enda infart för medicin går sönder hela tiden.
Så dom sticker honom varje dag och sätter om kanylen.
Så ont det gör i honom och mig då.
Att se den lilla armen, som är tjock som min tumme,
ha stick och trasiga kärl som en pundare.
Aj i mitt mammi hjärtat då.


Jag hörde talas om den där soldaten häromdagen,
en soldat som blev så skadad,
men ändå tack vare chocken kunde springa till trygghet,
och först där så började det göra ont.
Där är jag nu.
Jag är skadad, men har sprungit till en plats som är tyst.
Här sitter jag och väntar på att det ska börja blöda.
Det är en tyst panik som finns i mitt hjärta.
Jag är rädd för att allt ska lägga sig,
för att det här tempot och adrenalinet ska trappas
av och mitt sår börjar förblöda.
Jag är så ledsen och rädd.


Jag vill skriva så om framsteg, och jag vill glädja er och mig.

Jag vill inte göra någon ledsen.

Det jag vill är att ni tänker till,
och försöker att inte ta små saker för givet.

På så vis då byter vi lite här,
ni kommenterar på bloggen, i mobilen,
och lite här och var, och jag vet att vi inte är bortglömda.

Och jag ger er en tankeställare.



Jag ska berätta lite om hur Bobo är.
Hur hans kropp fungerar.

Ett så här litet barn som Bobo vill inte på klappad eller smekt.
Han är skör på det viset.
Nästan så jag tror att det gör ont på hans omogna hud.
Han vill bara ha en stadig hand runt sig.
Som min mage skulle ha varit.
Men en mammas hand är lärd att smeka,
vill vagga och känna att det är så man tröstar ett barn.
Men i alla gråt och all stress han går igenom,
så är det bara den där handen han vill ha,
ett lätt tryck runt kroppen, för att komma till ro.

Men det finns bra dagar och gånger,
då mitt finger inte kan stilla sig,
då han sover gott och vi har det mysigt tillsammans,
och fingret letar sig till hans kind,
lätt som en fjäder styker där över i ett förbjudet smek.
Min blick stadig på en dataskärm, för att förvissa mig
att han inte tycker det är jobbigt, och obehagligt.
Vissa stunder så sitter vi där, och datorn är frusen i en bra bild,
och Bobo andas stilla och tuttar på sin overkligt lilla napp.
Då är jag så lycklig.
Då är vi som alla andra.