Dag 28
Konsten att vara beredd på motgångar.
Vi har blivit varnade så många gånger.
Läkare som ihärdigt påminnt oss om att det kommer komma motgångar.
Men likförbannat så står vi där,
förvånade och livrädda när det händer. Livrädda.
Efter några soliga inlägg som kommer här ett dystert...
Det hela började i måndags.
Bobo hjärtat började slarva med andningen.
Men sen har det bara blivit värre.
Nya ord som vi fått lära oss är apnéer, pulsfall och barikadyler.
Kort sagt, jobbiga andningsuppehåll, som måste hjälpas snabbt,
och med flera sköterskors hjälp.
Dom har sett det här tusen gånger.
Men för oss är det hemskt.
Lilla joggingsteget fram till bobos kuvös, sitter som en kniv i mitt hjärta.
För att inte tala om när han tappar sin färg och blir grå, eller blå.
Den oron. Den rädslan. Ni vill inte veta.
Dom misstänker att prinsen har en infektion,
som har får antibiotika för.
Och vi räknar med resultat snabbt,
annars kan det bli aktuellt med respiratorn igen.
Som sagt. Det är en lång väg kvar,
det hör vi hela tiden, och jag skriver det hela tiden.
Men det är jobbigt ändå när sånt här händer.
På något sett vill jag verkligen ge mina nära hopp,
men jag vill också hålla oss själva på jorden.
Jag ska skriva lite om sorgen också.
Även om jag är lyckligast i världen över min son.
Så vilar det en sorg över mig också.
Glädjen utelsuter inte sorgen tyvärr.
Jag skulle varit gravid i vecka 30 nu.
Min mage skulle ha växt nu och min mamma roll med den.
Jag sörjer min mage och min graviditet, så mycket att jag går av ibland.
Jag sitter och sörjer när jag ammar en pump var tredje timme, dygnet runt,
och jag förbannar den där oron över att mjölken sinar,
och att jag är rädd för att inte kunna amma min son på riktigt.
Jag sörjer närheten till min son när jag ser andra mammor
påväg hem från BB. Med en baby i sin famn.
Jag sörjer en lycklig förlossning, och att vara hemma.
Jag söjer en trygghet. Att veta att jag kommer gå där också.
Den här ovissheten, tar så enormt på krafterna.
Det finns mornar som jag känner för att ligga kvar i sängen,
att jag inte orkar en dag till.
Men är det något som föräldrarskapet och Bobo har lärt mig,
så är det att man orkar. Lite till. Och lite till
Men vi har något att fira, det ska vi inte glömma!
Världens finaste fyller en månad idag!
Så nu är 28 dagar klara, och 72 kvar :)
2011-03-02
14:04:41
Visst är det märkligt det där med orken?
Man tror att du orkar ja inte mer,
å ändå står man där å undrar hur det gick till?
Barnen ger en så mycket, de ger en styrka
att orka fortsätta å anledning till att vilja.
Innan de föddes hade man inte den blekaste om
hur de får en att klara vad som helst.
Älskade vän, jag håller tummar å tår
för att Bobo svarar snabbt på medicinen å
kämpar framåt igen.
Ni finns i mina tankar hela tiden <3
Massor med kramar
Jenny säger bara... Kraaaaam!!!!!!!!!!
jag hejar på er heeeela tiden!
grattis Bobo på 1 månads dagen, och sluta skrämmas med andningen. du vet att du kan ringa närsomhelst!
3000 kramar till er!
Va tråkigt att läget har försämrats, håller tummarna för att Bobo svarar på medicinerna snabbt och att han hämtar krafter han inte vet om att han har. Ni fixar detta tillsammans, som den familj ni är och har blivit. Jag förstår tänket kring din graviditet som inte längre är, men försök att tänka på att du har något ännu mer fantastiskt, en liten Bobo prins. Varma kramar till dig, Tobbe och inte minst Bobo kämpa vidare jag tänker på er hela tiden!!
När man blir mamma sägs det att hjärtat öppnas på vid gavel, & förblir så resten av livet. Jag önskar att jag får uppleva det någongång. Tänker på er Starkemamman & Starkepappan... för att inte tala om Underbarabarnet, han som just blivit 1 månad stor.
Styrka & kram/LISA
Åh jag blir så berörd, men på nåt konstigt sätt så hade jag en känsla av att nåt hänt, redan innan ditt förra inlägg... Vill skriva så mycke till dig, ett helt mail! Har tänkt skriva innan till dig att du inte ska försöka känna sorg över vad "du missade", (men ville inte skriva nåt om du faktiskt inte kände så), men det är nog oundvikligt...du kommer känna så länge, det va inte såhär det skulle bli.. Men jag lovar er, den dagen när ni har fått komma hem (och varit hemma ett tag), så kommer denna tiden som ni går igenom just nu att kännas så speciell för er... Där ni är nu, det är erat liv just nu, erat hem, platsen där ni lär känna eran lilla Bobo, personal som betyder så mycket (favoriter och andra...=)), andra föräldrar, eran verklighet...som förmodligen känns så långt från verkligheten man vill/kan komma..
Jag tror på er tre! <3
Va fint du skriver, alla dina ord som bildar alla fina meningsfulla meningar. Det är svårt att hålla ärtorna tillbaka när man läser dem. Alla dina inlägg om Bobo får mig verkligen att inse vilken lycka en bajsblöja är. TACK!! Jag önskar jag kunde ge dig något liknande tillbaka men det känns helt omöjligt. Tänker på er! Kram Lisa (Jofrab)
Tänker på er. Vet vad ni går igenom. Plutten kommer att klara detta. Sänder över positiv energi och massor utav kramar.
Ote/Radhusfruar.blogg.se
