eketorp

Dag 54. Flytten


I fredags var alltså dagen som det HÄNDE.
Bobo var stark och kry, och flyttades till Jönköping.

En transport för ett så litet barn betyder alltid en liten risk,
och man får vara beredd på att bebisen kana vara lite svängig
efteråt, i några dagar.

Detta hade inte Bobo läst på om,
och han vet nog inte ens om att han flyttade för den delen :)

För under helgen, och nu, så mår han bättre än någonsin.

"vi kan inte tro att det här är samma pojke som vi läser om i journalerna"
säger sköterskor och läkare. Och mamman och pappan bara ler...


Under helgen så har vi kunnat börja träna honom att ligga på rygg,
detta har vi tidigare bara gjort under ganska korta stunder, pga att han inte
orkat mer, då hans lungor inte klarar av det...
Men nu ligger han på rygg, ibland under någon timme och ser ut att NJUTA,
och det kan låta som en simpel grej, men här så jublar man över det.
Han ser sig omkring och är lugn och utforskar sina kinder och snuttefiltar,
han håller händerna kring våra fingrar och han tuttar på sin napp så fint.

Här i jönköping har vi också börjat mata hon för hand, via sonden,
och detta får jag och Tobbe hjälpa till med.
Och det är också en lycka i sig, att få mata sin pojk,
även om det är under väldigt märkliga former.
Så var tredje timme, så får han 42 ml mat, under en halvtimmes period,
Sen får han vila i 2,5 timme, och sen börjar han bli hungrig och tuttar på nappen,
och då är det dags för nästa mål.

Det låter så enkelt och självklart, det ser och hör jag själv också.

Men jag vill ändå understryka att det här är så stora framsteg att man
måste nypa sig lite i armen för att förvissa sig om att man inte drömmer.
Att se sitt barn signalera hunger, mättnad, trötthet, och att blöjan nog
måste bytas, det är stora mirakel för oss!

Sen är ju ändå hans lungor fortfarande väldigt sjuka, det vet vi,
och han står under en kortizonkur som ger oss väldigt goda resultat, just nu,
men nu börjar kortizonen trappas ner, och ut, så under mitten på veckan här,
så tror vi att han kommer att bli lite sämre igen. Men NU så njuter vi.
Och han blir ju äldre och äldre, och starkare och starkare,
så nu känns inte resan precis lika motig och jobbig som den gjort stundvis innan...
Tänk er att han redan är 33+1 dagar " i magen"
Och på lördag så fyller han 2 månader (!)


Det svåraste gällande flytten har nog faktiskt varit för mig och Tobbe.
(och det ju skit jävla samma känner vi *ler*)

Efter ett tårdrypande farväl i Linköping.
Så växte tomheten och hopplösheten hos oss.
Saknaden av alla alla fina sköterskor och läkare, gjorde faktiskt ont.
HUR tackar man så underbara människor, för att dom räddat livet på vår pojk?
Hur förklarar man hur tacksam man är, och hur mycket man uppskattar dom?
Det finns ju inget tackkort, eller prinsesstårta i vägen som kan förklara.

Nu ska vi installera oss ordentligt här, bland nya sköterskor,
som säkert är hur bra som helst.
Men ingen av dom är "Lena, Kajsa, Jennie, Kerstin eller Dagny".
Vi har fått Anna, en Tina, en Christina, Titti, och Anki istället ;)
Dom är toppen och vi känner redan ett stort förtroende för dom,
men det kommer ta ett tag innan det onda över dom vi förlorat kommer gå över...