eketorp

Det här året har börjat lite knasigt.
Jag närmade mig ämnet för ett tag sen.
Men då hade jag inga ord, visste inte vad jag kände.
Jag har varit orolig över om det är hormonerna,
min självkänsla eller om det är JAG som känner som jag känner.

Men nu har jag satt ett finger på det. Och det känns bättre.


Senaste tiden så har den här babyboomen satt mitt självförtroende i balans.
Från höger och vänster så har det stått välmenande människor,
som tyckt, och tipsat och gett mig lektioner i mödrarskap.
Tro mig, det finns så många som har dom bästa tipsen att ge.
Både vänner, bekanta och obekanta har redan börjat lära mig om bebisar.

Jag har fått höra allt om barnvagnar, babyoljor, filtar, amning, förlossningar,
märken på kläder, blöjor och tips om det perfekta inredda babyrummet.

Mitt i allt det här, så har jag tvivlat på mig själv.
Jag har undrat VAR man plockar alla högskolepoäng och blir den perfekta mamman.


Hittils har jag drömt om min lilla bäbis,
och trott att man kom ganska lång på kärlek och sunt förnuft.
Men nu har jag känns mig nedstämd och orolig över min egen förmåga.

Många blivande mammor känner sig säkert otillräckliga,
och ställer sig frågan 1000 gånger "kommer jag verkligen klara av det här???!"
Men när JAG som aldrig är orolig, började känna ångest och rädsla.
Då blev jag rädd och fick ångest.

Herrejösses, innerst inne så vet jag att alla vill väl.
Men jag tror också att man får vara lite försiktig med att ge alla dessa råd.
Just nu så är jag halvvägs i graviditeten,
och nu kan jag inte koncentrera mig på babyskydd (gud nåde den som säger bilbarnstol!!)
pampers och den perfekta vinteroverallen.

Jag vill bara njuta av allt underbart som händer,
och prova mig fram till vad som passar mig, Tobbe och bäbisen bäst.

(det är också något jag undrar över, är det någon som pratar med PAPPAN
om alla dessa tips och trix och shopping listor vi måste följa,
vi är ju trots allt två som ska få en bäbis??)

Och sen vet jag vet inte hur många gånger jag hört från olika håll.
"väääänta bara tills v 40!!"
"väääänta bara till förlossningen!!!"
"väääänta bara till den lilla i din famn!!"
"vänta tills den får tääääänder"

Och tro mig, jag gör inget annat än att väntar :)

Men jag finner också en stor glädje i min vecka som jag är i nu,
och alla andra veckor jag varit och kommer hamna i.
Jag njuter av mina yttepytte sparkar som jag känner,
och självklart förstår jag att dom kommer bli starkare och hårdare,
och kommer göra superont tillslut.
Men nu är den senaste sparken, den största jag varit med om.

Vissa har förstått min känsla när jag påpekat detta,
och bett dom backa med råd och tips för en stund,
andra har blivit ledsna och arga och påpekat att dom bara menat väl.


Jag vet att allt säkert är sagt i största välmening,
men det har kommit så många råd från så många håll,
att jag som sagt trodde jag skulle bli knäpp ;)


Jag hoppas ändå att jag kommer fortsätta få bra råd,
längre fram och särskilt sen när jag kommer BE om råden.
Men nu tycker jag att det mesta flyter på och är ganska harmoniskt ändå.