eketorp

hm. nu kommer det där lilla dilemmat.



När jag var hos barnmorskan första gången,
så gick vi igenom alla förbud och måsten.
"Inte den fisken och inte den osten.
Inte den skinkan och glöm inte att ta dina tabletter"

Sen kom vi till punkten då jag fick ställa mina egna frågor.

Jag hade läst någonstans, att man verkligen skulle passa på
att fråga det där man undrar, att ingen fråga var för dum för att ställa.

Så jag berättade lite försynt, om min oro över att hosta och nysa.
Hon tittade på mig med den där "lilla gumman" blicken,
och försäkrade mig om att vår lilla lilla ärta, inte skulle ramla ut om jag nös.
Phheeew. Kände jag.

Sen frågade hon om mina fritidsintressen,
om jag håller på med någon sport eller idrott.

"jaaaa" svarade jag, som det mest självklara.
"Jag rider två gånger i veckan"


Då ändrades hennes ansiktsutryck en aning...

"Men Jenny, har jag förstått det här rätt?...
Du är orolig över att NYSA?
Men samtidigt så RIDER du två gånger i veckan?

Det är ju inte det att själva ridningen i sig är farlig på något sätt,
men du kan ju ramla av? Eller bli sprakad?"


Åh snälla ni, ni måste förstå mig när jag säger att
jag kände mig SÅ dum.

Hur pratar man sig ur något sånt?


Men faktum är att jag ALDRIG har blivit sparkad,
eller ramlat av, så det finns inte med i min bild av oro...

Hur har ni andra gjort?


Detta är ju i princip mitt enda intresse just nu,
som verkligen gör mig glad och motiverad.

På något sätt är illamående, magont, trötthet
och oro som bortblåst när jag rider.
Det är bara en timmes lycka.
Och att då ta bort dom timmarna... känns lite trist just nu.

Men det kanske ÄR dags att se över ridningen.

Nu är det ju inte jag som står i fokus direkt.


Vad hade du gjort?
Hur hade du resonerat?
Jag känner faktiskt att jag behöver lite hjälp här.