eketorp

Day 36, 64 to go :)


Här på Neonatalen IVA, i Linköping, så rullar allt på.
Efter den jobbiga veckan förra veckan, så är den här lugnare.
Bobo är lite mer stabil, och vi; mamman och pappan börjar vänja sig.

Efter ett läkarsamtal häromdagen, så fick vi förklarat,
att det är såhär det kommer se ut några veckor framöver.

Upp och nedgångar gällande hans andning och lungor.

Det är liksom det som är den här killens största problem.
Hans lungor är sjuka och omogna.
Och vi kan inte förvänta oss snabbare eller bättre resultat än så här.
Han måste helt enkelt växa och mogna, och varje dag är ett framsteg.

Nu väger han 1495gr, och även om det inte är vikten,
och längden som vi ska jubla över, så går det ju framåt.

Det är så mycket viktigare egentligen att han växer inuti,
men det är klart att vi hurrar för alla gram och goa kinder han lägger på sig :)

Det låter kanske lite konstigt nu,
men man har förberett sitt mamma hjärta nu,
på dessa upp och ner gångar, och vi har levt dom,
ganska intensivt nu, att dom börjar bli någon form av "vardag".
Man kan inte oroa sig förtvivlad över alla pling och tjut på
apparater och alla förhållande vis "små" aningsuppehåll.

Man har kommit till ett stadie då man blir lite bedövad och beredd.



Men vad jag längtar hem nu.
Jag längtar inte hem NU egentligen,
jag längtar ju till Maj, då vi kommer hem,
hela familjen, precis som det var tänkt.

Det är lite märkligt det här med att vistas på sjukhus,
under en längre period, här viskas det dagarna i ända,
det tvättas händer och spritas till förbannelse,
jag varvar tre tröjor om varandra, för mer behövs inte.
Inget smink, ingen parfym, inga intressen alls faktiskt.
...Nu är ju inte utsidan mitt allt,
men här känns det som man blir mer och mer ihålig,
och mer och mer anonym.
Jag saknar ju mig själv, och mitt vanliga jag mitt i allt det här.


MEN, jag hör själv hur larvigt det låter,
jag har absolut annat att lägga fokus på,
men jag vill ändå ge er en liten vink om
hur det här känns, och vad det påverkar en...



Bara några dagar efter lilla Bobo kom till världen,
så fick jag den här dikten skickad till oss.
Den bär jag med mig varmt i hjärtat,
och tackar ALLA som på ett eller annat sätt stöttar och finns här!


Till vår prins
"Vi ska bära dig över stock och sten
tills du kan stå på egna ben. 
Vi ska hålla din hand genom livets snår
och finnas vid din sida vilken väg du än går.

Vi ska skydda dig mot all ondska som finns,
vi älskar dig så vår lille prins."