Dag 20
Mitt hjärta är så varmt när jag får skriva dom här inläggen,
dom här fina inläggen om prinsens framsteg.
Han sköter sig så bra, och varje dag skiner solen på oss.
Vi njuter och tar vara på alla bra stunder, och laddar batterier.
Han sköter sig så bra i sin nya CPAP, han andas på fint,
och verkar trivas ganska så bra faktiskt.
Ni anar inte var miljöpåverkad man blir här.
Nyblivina föräldrar pratar ofta om den där "bubblan" man hamnar i.
Och tro mig, vi ÄR i en bubbla.
Vår bubbla är lite olik andas, vi pratar och njuter av Bobo,
men våra samtal är väldigt konstiga stundvis.
Såhär kan det låta när jag eller Tobbe har varit hos Bobo,
och kommer tillbaka till vårat rum för att prata...
-Hur mår han där inne?
-Jo, det ser bra ut, maten är uppe på 9,2 nu.
-Åh vad bra, hur är saktrationen då?
-Den ligger ganska ojämt nu, runt 70-90 ungefär, upp och ner...
-ok, hur är trycket då?
-Det ligger runt 5, så det är stabilt, morfinet är nere på 0,3 nu också.
-Åh vad bra, då har har inget giludop längre då?
-Nä, och Evalacken verkar dom ta bort helt nu.
-Vad bra, verkar det som att PVK´n kommer tas bort då?
-Nä, det ser ut som att den får vara kvar en stund till.
-Och antibiotikan då?
-den är också kvar, som en extra säkerhet nu,
det var ju lite bakterier på tuben när dom tog bort den...
-Ja, just det ja. Billyrubinet då?
-Det är fortfarande lite högt, så han får nog sola under lampan
tills i kväll i allafall.
-HBt då? och Syrabasen?
-HBt ligger bra, runt 50 ungefär, och han vädrar ur sig koldioxnidet bra.
-Åh vad skönt, ska vi kolla lite på Dexter nu då?
-Ja, sätt på lite the så duschar jag så länge...
Ja ni förstår ju sjäva, det är ord som man aldrig trodde man skulle ta i sin mun,
men nu är dom så självklara att det nästan blir lite löjligt.
Gray´s Anathomy nästa kanske ;)
Men som sagt, det går SÅ bra här nu.
Vi har fått hålla honom för första gången nu.
Både jag och Tobbe har hållt honom, utanför kuvösen, mot våra bröst.
Det var den lyckligaste stunden i mitt liv.
Glädjetårarna hade inga gränser,
och känslan av att känna hans andetag mot mig,
ha hans händer på mig, och mina händer runt honom.
Trots att jag aldrig hållt honom innan, och att han är så liten,
så visste mina händer hur jag skulle hålla honom,
dom flöt stilla runt honom, som om jag aldrig gjort annat.
Det är obeskrivligt.
Jag säger inte att andra nyblivna mammor tar detta för givet.
Men jag har absolut inte gjort det.
Jag blev mamma, igen, när jag fick hålla honom.
Trots alla slangar och dropp, så var det så naturligt.
En mamma och en son. Så enkelt var det.
Vad jag märker, är att vi växer så mycket här.
Vi blir föräldrar många gånger om.
När han bajsade för första gången gjorde vi vågen.
När vi hörde honom första gången så ville jag ge honom en pokal,
och nu när vi hållt honom, på riktigt. Vilken lycka.
Jag önskar ingen att uppleva allt det här.
Men nu när det stillat sig en aning, och man vågar HOPPAS,
då är jag ändå enormt tacksam över hur blir blir som människor.
En dag, långt långt fram så kommer jag ha en ödmjuk,
och tacksam syn på hur detta har format mig.
Jag är en supermamma, och jag har på allvar en superson. Det ni ;)
2011-02-22
11:55:31
Hurra för att Bobo är så duktig och självklart mamma och pappa oxå. Gläder mig med er för varje litet framsteg. Visst är man lyckligast i världen när man får hålla det lilla knytet intill sig. Man hoppas att ingen ska få uppleva detta, men så här i backspegeln känner vi i allafall att vi har blivit ödmjukare människor, man vet hur lätt allting kan gå fel.
Många kängurukramar till hela familjen. En speciell hälsning till Bobo från Hugo.
Kram Ote/Radhusfruar.blogg.se
Nu sitter jag här och tjuter glädjetårar, åh vad jag är glad för er skull att er lille prins kämpar på bra och att allt går åt rätt håll :) Ni är riktiga kämpar hela familjen. Vilken lycka att få hålla honom första gången!! Skickar massa kämparkramar till er alla tre!!
KRAAAAAAAAM och tack för att du delar med dig av eran historia som trots sin tråkiga karaktär värmer något oerhört i hjärtat.
Så härlig läsning!! Jag känner igen en bråkdel av det du skriver om med bla cpap och billirubin efter vår förhållandevis korta tid på neo... Jag förstår verkligen dina glädjetårar när du fick hålla honom första gången, jag hade min lille på magen en stund efter förlossningen sen hamnade han i kuvös och fick åka ambulans till neo, i kuvösen låg han bara i två dagar. Sen fick han ligga i sin lilla säng på värmedyna (och allt annat som du känner till vid detta laget=)). Gud, jag minns hur orolig jag var innan jag visste om det va allvarligt med våran lille bebis. (Vi hade varit med om en tragisk händelse under en tidigare graviditet). När jag sen började se mig omkring så såg jag andra föräldrar och deras små små bebisar som kämpade precis som eran Bobo och kände att vi ändå hade "tur" att inte det va vi... Det önskar man ingen.. Ni kommer nog bli världens bästa föräldrar!
Jag tänker på er varje dag.... Tycker ni är så starka å fina föräldrar <3. Så härligt att ni för första gången fått hålla era påg :) Huraa för för de fina små framstegen!!
Kram på er!
Hamnade här av en slump o följer nu er historia! Känner så väl igen mig i eran historia... Det ni går igenom nu önkar man ingen! Jag känner inte er men blir härligt glad av att läsa att det går bra för er!!
Oh vad underbart att få läsa detta, du skriver så fint och hjärtligt!!
Lyckliga Bobo som får känna mamma o pappas varma famn, måtte grabben va stolt!
Kram kram till Bobo och mamman o pappan från mig
Emma N
Struntar blankt i att dina kommentarer lyser med sin frånvaro. Du har viktiga saker för dig nu, starkemamman. Sånt är livet när allt ställs på spets. Med ena foten över kanten. Med huvudet bland molnen. Men du ska veta att jag är här, för att hurra för er & skicka en extra tanke om dagen. Till er gyllene trio, som har en lång väg att gå.
KRAM LISA
